Köp en Jun-SCOBY för egen tillverkning av jun. Jun SCOBY, jun-kultur.

Img_6940

För 150 kr inklusive frakt inom hela Norden (Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island), kan man köpa en jun-SCOBY av mig. Hos mig bor de i höga gamla konserveringsglas, som ni ser på bilden här jämte, eller bättre på bilderna i mitt infoinlägg om jun. Där finns även infon om hur du sköter din SCOBY och gör jun.

10 dec 2018: Just nu finns det två tunnare SCOBYer som jag säljer ihop för 150 kr.

SCOBYn som jag skickar, är ca 10 cm i diameter.

SCOBYn skickas 1 dl färdig jun i flera påsar, vilket visat sig fungera bra. Instruktioner om hur man gör, finner ni på den här sidan.

En SCOBY räcker direkt för att starta 1-3 liter.

SCOBYn kan sändas alla dagar i veckan eftersom de klarar sig ganska länge i påsen. Men jag brukar ändå sända måndagar och tisdagar eftersom man inte vet om Postnord förvarar saker väldigt varmt eller kallt om det ligger hela helgen.

När man beställer, och jag har fått postadress, skickar jag per mail ut alla uppgifter som behövs för att betala. Betalning sker i förskott till mitt bankkonto via kontoöverföring eller Swish. Jag skickar aldrig innan betalningen har nått mitt konto, men alltid så fort det bara går så fort betalning registrerats hos mig.

Kulturen bör tas om hand direkt vid ankomst, och inte bli liggande onödigt länge. Kombucha- och jun-SCOBYer klarar sig längre än t.ex. kefir, men det är alltid bra att låta dem vara så kort tid som möjligt i försändelsen. Förvara i normal rumstemp och inte i kylskåp om den ska vänta några timmar eller så. SCOBYn trivs bäst i rumstemperatur.

För att beställa, kontakta mig på emma(a)wildrag.se. Tänk på att lagret snabbt kan ta slut, så när ni fått svar av mig (alltid samma dag om ni inte mailar sent), svara så snart ni kan, annars kan andra hinna beställa.

Jag säljer även Kombucha-SCOBYer (tesvamp, volgasvamp) och mjölkkefirgryn (tibetansk svamp, kefirkorn, kefirkultur).

Img_6942

Jun – hur man brygger jun

Det här är min infosida om jun, vad det är och hur man gör. Jag har använt min kombuchainfo som mall faktiskt, då jun och kombucha är så lika i mycket. Ifall ni undrar över vissa identiska meningar.

Vad är jun?

Img_6941Jun är, likt kombucha och vattenkefir, en dryck man får genom att fermentera en sötad vätska med hjälp av en SCOBY (Symbiothic Colony Of Bacteria and Yeast). D.v.s. en symbiotisk koloni av bakterier och jästsvamp. Till skillnad från kefirgrynen, bildar denna koloni en sammanhängande skiva på ytan av vätskan den lever i. Man får alltså en rund skiva i sin burk, eller flera, då den tenderar att föröka sig om den mår bra. Skivan kan vara tjock och vit, tunn, bli brun av teet med tiden, sladdrig, sammanväxt i flera tunna o.s.v. Alla fungerar precis lika bra. Jag upplever att det är ytans storlek som avgör, inte tjockleken.

Själva jun-drycken, smakar friskt, ljust och syrligt med lätt smakfärgning av honungen man sötar med. Om man jämför med kombucha så är det faktiskt lite åt champagnehållet. Till skillnad från kombucha som (helst) bryggs av svart te och socker, brygger man jun av grönt te och honung.

Jag tycker att detta liksom kombucha är en lättskött sak. Det gör inget om man glömmer sig flera dagar eller 2 veckor och temperaturen verkar kunna skifta rejält även om den trivs bäst när det inte skiftar FÖR mycket eller blir extrema temperaturer. Jun bryggs snabbare än kombucha, jag brukar köra 4-7 dagar beroende på temperatur/årstid.

Hur sköter man sin SCOBY så man får jun?

Du behöver:
Img_6942

  • Kärl, gärna ett gammalt högt konserveringsglas, eller större behållare. Kanske en med avtappningskran i botten om du vill ha en kontinuerlig jun där du bara fyller på och tappar av allt eftersom.
  • Grönt te. Helst KRAV. Koffeinfritt går bra. Jun gillar bäst grönt te, men kan fungera med andra sorter, även örtteer om det är tillfälligt.
  • Honung. Jun-SCOBYn tycker att honung är bäst. Socker är disackarider och dessa ska brytas ned till monosackarider. Kombucha klarar det men jun funkar bäst med honung.
  • Vit vinäger eller äppelcidervinäger (pastöriserade varianter, annars har de konkurrerande kultur!) om du inte tar av färdig jun som starter. Bara för att få ned pH i början av processen. En del tycker att vinägern ger lite vinägersmak, andra inte. De flesta använder färdig jun
  • Flaskor, gärna trevliga i glas med patentkork, för att förvara din färdiga jun.
  • Tratt och någon sil och/eller silduk att filtrera din färdiga jun med. Man kan vilja filtrera, så antingen sil och kaffefilter, eller som jag: en tygsil direkt.

Några viktiga punkter:

På bilden har jag just silat i jun så det ser lite grumligt ut. Det lägger sig och blir helt klart efter en stund.
På bilden har jag just silat i jun så det ser lite grumligt ut. Det lägger sig och blir helt klart efter en stund.
  • Jun fermenteras i vanlig rumsvärme och gillar lite lägre temperatur än kombucha (men båda är rätt flexibla med det).
  • Som starter kan man antingen ta ca 1 del färdig jun till 9-10 delar honungste (d.v.s. 10 %), eller 1 del vinäger till 99 delar honungste (det är alltså 10 ml per liter och lika med 1 %). Startern ska endast få ned pH för att skapa gynnsam miljö, så därför måste man inte ha färdig jun till det. Det är alltså inte en starter på samma sätt om med grönsaker som fermenteras. För kombuchan har man ju redan SCOBYN med sin flora av mikroorganismer.

Så här gör jag:
IMG_6943

  1. Koka upp 1 liter vatten och 2 tepåsar. Koka upp på spisen.
  2. Dra genast av. Om du vill kan du precis när du dragit av, lägga i en tepåse av typen örtte för smakens skull.
  3. Blanda i 70 gram honung före eller efter avsvalnandet. OBS, det här sägs det lite olika om, och jag har mer och mer gått över till att blanda i honungen i hett te. Det verkar som att det oftare uppstår problem om det är något ej önskvärt i honungen, om den blandas i rumstempererat te.
  4. När vätskan nått rumstemperatur, krama ur tepåsarna och kasta den.
  5. Häll det söta teet tillsammans med 1-1,5 dl färdig jun i det kärl som du ska använda för fermenteringen.
  6. Låt SCOBYn glida i. Om man har flera skivor, så är det fördelaktigt om de ligger någorlunda snyggt ihop så det inte blir konstig form på några. Den eller de kan ligga vid ytan eller åka ned en bit. Det spelar ingen roll.
  7. Nu ska det här fermenteras under 4-7 dagar. Jag kör ofta 6 dagar, men man får känna efter lite vad som passar. Det beror på temperatur m.m.
  8. När du vill ta din jun, så silar du bort SCOBYn och häller jun-drycken på flaska. Proceduren ovan görs om så du får en ny sats som fermenteras.
  9. Nu kan du antingen ställa flaskan i kylen (den smakar bra som den är) eller andrafermentera. Det betyder att du tillsätter frukt, bär, juice, lite honung eller annat (eller inget), för att sedan tappa på flaskor och låta stå i rumstemperatur tills lagom med kolsyra bildats. Jag har inte brytt mig om att andrafermentera kombucha mer än en gång, och aldrig med jun, då de är goda som de är.

Blandade fakta:
Img_6940

  • Till en liter te används 70 gram honung.
  • Du kan ha en skiva eller flera, av SCOBYn, i kärlet. Det går dock fortare om det är fler.
  • Jun-SCOBYn är tålig. Lättare att ha att göra med än vattenkefir som ofta växer dåligt och inte tål att stå en dag för länge.
  • Man använder just te p.g.a. de mineraler teet innehåller. Därför kan koffeinet skippas, men det går inte att använda andra växter vad jag vet, om det inte är tillfälligt eller utblandat med ca 75 % te.
  • Det finns koffein i jun. Det står ofta att det inte finns kvar, men säkraste källorna anger att så är ej fallet. Vill man ha ned koffeinhalten, eller få bort den helt: välj koffeinfritt te, eller vitt te. Jag har köpt detta gröna te och detta gröna koffeinfria te.
  • Det finns mer socker än de flesta tror i både jun och kombucha. Allt socker försvinner inte på de normala tider vi fermenterar. Då måste man köra fullt ut varje gång, flera veckor, och får en mycket sur produkt.
  • Kontinuerlig kombucha är något många har, och går att göra med jun också. Då tömmer man inte hela kärlet som jag visar i min beskrivning utan då tar man en viss del, och ersätter med lika mycket honungste. Jag har inte sysslat med detta själv och vet inte exakt hur länge man låter stå mellan tappningarna. Men jag har läst att man med fördel har större kärl, minst 4 liter. Med fördel har kärlet avtappningskran nära botten.
  • SCOBYn får ”bebisar”. Dessa kan du dela med dig av när de växt till sig och verkar stabila och solida. Det tar ca 3 veckor.
  • Din jun i kylen kommer få bebisar. Det var så jag fick igång min. Fick ett smakprov som jag glömde i kylen. Jag brukar kasta bort dem. Man behöver dem inte, men de går att använda faktiskt. Men en riktig SCOBY är såklart enklare. De i kylen ser ut som små molnformade maneter bara.

En SCOBY kan man köpa av mig. Information om hur man beställer, pris m.m. hittar ni på: Till salu: jun-SCOBY.

Den som vill opponera sig eller tillföra fakta till detta inlägg: SKRIV GÄRNA en kommentar. Jag är glad för mer info eller att kunna göra inlägget bättre.

Katekolaminer och dieter

När jag först började ana att något var fel med de olika dieter jag provade (GAPS, Paleo, lowcarb) fann jag ganska snart information om katekolaminer och deras roll vid dieter, särskilt när man mår väldigt bra väldigt fort, men ofta kollapsar efter ett tag.

Men vad är katekolaminer? Det är ämnen som har en ”katekol-grupp” och de tre vanligaste är adrenalin, noradrenalin och dopamin. Hormoner som spelar roll vid stress och energi. Vi mår bra av dem, men inte av att ha ständigt påslag.

Alla har säkert hört talas om att en anorektiker i början av sin sjukdom mår väldigt bra. Massor av energi trots mycket lågt intag av mat. Efter ett tag kollapsar personen. Eftersom den äter mycket lite, ser det ju logiskt ut: den är för smal för att orka, den håller på att svälta ihjäl. Få känner kanske till att katekolaminer spelar en stor roll, och att även om vikten aldrig blir så låg som hos de som går raka vägen mot att dö om ingen hjälper dem, så kommer kollapsen att komma förr eller senare.

Detta beror på att när kroppen utsätts för stressen att inte få tillräckligt med mat, kommer den att gå igång på katekolaminer. Dessa tar slut förr eller senare. Hos en anorektiker kan det gå ganska fort då svälten är ganska extrem.

Vad man kanske inte inser, är att samma mekanism förekommer vid en rad olika dieter. De som fastar kortare tider känner oftast till att ”man blir så pigg av att fasta”. Det beror på katekolaminreaktion. Men fastan bryter vi innan vi kollapsar.

Många vet att man blir energifylld under en lyckad bantning. Samma funktion där.

Många har numer även erfarenheter av att ha följt en eller flera modedieter som paleodiet, GAPS, lowcarb eller liknande. Dessa mår ofta bra till en början, men många klarar sedan plötsligt inte att hålla dieten, kollapsar eller mår dåligt. Det kan gå fort, och det kan ta lång tid – och ibland kan en del må dåligt först, sedan bra, sedan kollaps efter en tid. Längsta jag har hört, är en man som kollapsade av lowcarb-paleo efter 6,5 år! 1,5 år efter det, fortsatte han med dieten, fast övertygad om att det inte kan vara något fel på den, utan att han inte varit tillräckligt strikt. Nu har han bytt spår, men det tar tid att återgå, man bråkar med kroppen på epigenetiknivå, och kan slå på ”fetmagenen” eller ”sparlågegenen” genom att kroppen känner begränsad tillgång på något födoämne.

Funktionen bakom det här, är att kroppen reagerar på att man tar bort grupper av födoämnen eller makronutrienter som den är van vid. Plötsligt får den inte lättillgänglig energi i form av kolhydrater, proteiner, fett eller kanske kalorier över huvud taget. Först reagerar den med stress/katekolaminer, och senare genom att ställa om kroppen till svältläge. Man blir trött, får lågt cortisol och nedskruvad sköldkörtel.

Jag mådde omedelbart bra av ganska lowcarb GAPS t.ex. Men efter något halvår började svårare problem än innan. Eftersom GAPS-folket inte ville erkänna, utan slängde ut mig ur gruppen för att hindra att information om problemen spreds, tog jag mig ganska snabbt ur just GAPS. Jag övergick till Paleo, och började äta stärkelse. Men i Paleo fastnade jag ett bra tag till, och i stället för att inse varför jag mådde sämre och sämre, så trodde jag på allvar att jag inte var tillräckligt strikt eller att jag måste utesluta mer och mer mat. Problemet var att maten inte var tillräckligt lättsmält och att jag fick för lite kolhydrater. Jag har tidigare i livet haft ätstörningsproblem, och efter sådana påfrestningar reagerar man ofta snabbare på nästa påfrestande diet.

När jag lade om min kost i riktning mot nuvarande, kände jag hur stressen lade sig och jag fick ett annat slags trötthet som var mer som ett lugn än den stressade tröttheten vid kollapsen. Det var så tydligt att jag verkligen överbelastat mig med något slags stressreaktion.

Det som får mig att skriva om detta idag, är att i olika Facebook-grupper kan jag ständigt läsa inlägg från folk som blivit nästan omedelbart friska av en diet, tappat massa vikt o.s.v. och som lär ut och tipsar andra som genast och okritiskt tar till sig. Personerna som är saliga i sin nya diet, har INTE kommit förbi kritiska faser, och har inte en aning om att det kan vara en katekolaminreaktion alltihop. I kostgrupper ser man nästan hur många som helst som ständigt antingen misslyckas att hålla dieten (för att de får sug eller blir trötta) eller sådana som utesluter mer och mer, är striktare och striktare, men ändå aldrig friskare mer än kanske tillfälligt eller om de håller en riktigt märklig diet. Ofta var de inte alls så känsliga innan de började, även om det självklart finns undantag. Det är ju de lyckade undantagen som driver på att dieterna ändå finns och får anhängare.

Somliga mår faktiskt bra av lowcarb, paleo eller vegankost i längden. År ut och år in. Det betyder inte att alla kommer att göra det. En svårighet att hålla en diet för att man känner sig trött eller får sug, är en kraftig vink om att det är fel. Att må direkt och kraftigt bra, är också en vink om att man bör se upp. Det är katekolamineffekten. Så fort man märker att man kanske faktiskt är lite speedat välmående (och känner sig salig inför dieten), eller efter ett kortare eller längre tag upplever att man tacklar av, bör leda till att man funderar över sin kost och katekolaminer eller bara att det kanske inte är rätt för just mig.

Det kan såklart finnas fler anledningar till att man mår dåligt av en diet. Den kan vara ensidig eller sakna något viktigt. Man kan förledas att tro att det är ofarligt att testa, men tar man bort nästan ALLT av något man tidigare åt en hel del av, så krävs det planering för att se till att det ersätts. En del äter ofrivillig lowcarb t.ex. – inser inte att GAPS eller paleo kan leda till lowcarb fast man inte tänkt det. En del slutar äta frukt, men ökar inte på grönsaker och inser inte att de där lowcarbätande inuiterna äter råa eller fermenterade ögon och lever för att få i sig nödvändiga vitaminer. En del slutar med kolhydrater och byter ut mot grönsaker, och inser inte att energibrist är orsaken till trötthet.

Här skriver Matt Stone om The Catecholamine Honeymoon – ”katekolamin-smekmånaden”.

Om man tänker efter lite, så kommer man snart på att dessa som harvar på utan att bli bättre (blir snarare sämre) och de som undrar varför inte dieten funkar längre – dem har man stött på ganska ofta i dietgrupper och dietforum. Om vi är medvetna och lyhörda på vår kropp, och inte litar blint på råd från andra, så kan vi lättare navigera fram till en diet som passar oss. Vare sig det faktiskt funkar med lowcarb, eller passar bättre med Ray Peat-diet eller husmanskost.

Vattenkefir, tibicos

2015-12-13 15.39.48Förut gjorde jag mycket vattenkefir. Barnen fick en liten flaska varje dag. Men sedan har de inte velat dricka så mycket sådant, så jag har mest försökt odla dem så de ska föröka sig. De är inte lätta att få att växa eftersom de verkar väldigt beroende av rätt mineralnivå och mineralbalans.

Jag tänkte beskriva något slags grundrecept, men sedan får man pröva sig fram. En del behöver t.ex. fermentera i en dag, andra i tre. En del måste ha i extra mineraler, men jag med brunnsvatten, behöver göra vad jag kan för att minska dem, ibland varierat med att de vill ha några russin.

Vattenkefir är liknande som mjölkkefir och kombucha. En synlig massa av mjölksyrabildande bakterier och svampar. Egentligen kallas allt sådant för SCOBY (symbiotic colony och bacteria and yeast) men de flesta tänker då på kombucha. Men kulturen till både mjölkkefir och vattenkefir/tibico, samt surdeg, kombucha och lite annat, är faktiskt SCOBYer.

Även när det gäller vattenkefir varnas för metallredskap, och som vanligt så tror jag att det mest handlar om förr, när metallen var mer reaktiv. Nu har vi icke reaktivt rostfritt stål för det mesta. Man kan ändå ta det säkra för det osäkra. jag använder plastsil eller tygsil

Redskap man behöver:

  • Glasbehållare 1-3 liter beroende på hur mycket man vill göra.
  • Lång plastsked att röra om med.
  • Tygsil eller vad man ska kalla det, eller plastsil, att filtrera bort vattnet utan att bli av med de minsta kornen. Jag har en silaktig sak köpt utomlands, som liknar flergångsfilter för kaffe. Kanske kaffefilter duger.
  • Små flaskor om man vill andrafermentera, vilket man ofta vill.

Ingredienser man behöver för 1 liter (dubbelt för 2 liter o.s.v.)

  • 1 liter vatten. Det går bra med kallvatten direkt ur kranen, men man kan koka och låta svalna, eller filtrera. Har man lagom med mineraler i sitt vatten, så är det dumt att filtrera och tillsätta fler. Har man dock klor eller annat i vattnet, så är det bra att filtrera.
  • 2 msk vattenkefirgryn. Cirka. Beroende på, så kan man behöva fler eller färre. Man märker själv om det går för fort eller långsamt.
  • 4 msk socker. En del recept innehåller 0,5 dl eller 1 dl per liter vatten, så man kan gissa att just 0,5-1 dl går bra, och man får väl även här känna av hur det verkar. 4 msk (0,6 dl) är det jag läst själv flest gånger, och använt mig av. Vitt eller brunt. Brunt innehåller mineraler.
  • Gärna lite citron. Nu läste jag nyss att citron kan skada grynen, så jag blir lite osäker. Man hör ofta om citronkefir m.m. så jag vet inte riktigt vad som är sant. Jag brukade pressa saften från 0,5-1 citron till två liter vatten. Då citronen bl.a. är för att sänka pH lite, så kan man ju ta lite vitvinsvinäger i stället. Gärna ekologisk och absolut inte rå eftersom de har en konkurrerande kultur.
  • Torkad frukt, äggskal eller liknande, för att ge mineraler. Jag brukar ta 6 russin per liter vatten (ganska lite, eftersom jag har mycket mineraler i vattnet). Fikon är dumt, då man får väldigt många små frön som blandar sig med kulturen. Russinen är lättare att få bort, och flyter dessutom ofta upp till ytan.
    – En kombination av citronens syra och mineraler, kan man få genom att ta en fjärdedels hel citron i stället för citronsaft och torkad frukt. Mineraler kan ges även på andra sätt, se mer om mineraler nedan.

Mineraltillskott och mineralbalans

  • Mineraltillskott i flytande form som man droppar i.
  • Äggskal
  • Torkad frukt eller viss sorts färsk frukt
  • Brunt socker (ej farin, utan brunt som i ”inte så processat”, d.v.s. muskovado, rapadura eller liknande).

VARNING: blanda inte i fikon eller krossade äggskal hur som helst. Det blir helt omöjligt att ta bort dem från grynen. Fikonet släpper mängder med småfrön. Hela stora russin kan man kanske plocka ut och flyter ofta upp, medan katrinplommon ofta går i sär och blandar in sin sörja bland grynen. Det finns olika lösningar med brygganordningar för te, som man kan använda för att hålla frukt på plats.

Jag har alltid läst hur viktigt det är att grynen får mineraler, och har använt brunt socker samt mineraltillskott. Plötsligt blev kefiren slemmig och tjock, smakade sött. Jag googlade, och fann att så blev den av för mycket mineraler. Jag tog bort dropparna och sedan även det bruna sockret för att bli av med problemet. Använder sedan dess enbart vitt socker och bara lite frukt. Detta brukar svälta grynen på mineraler om man har vanligt kommunalvatten eller filtrerat vatten, men tydligen har vi tillräckligt med mineraler i vårt brunnsvatten. Här måste man verkligen testa sig fram.

Så här gör man vattenkefiren:

  1. Häll 1 liter vatten och 4 msk socker i ditt glaskärl. Rör om tills det löst sig helt.
  2. Ha i 2 msk gryn, citronsaft/vinäger och om du ska ha något mineraltillskott i.
  3. Täck med duk och gummiband, eller om du köper gammaldags konserveringsglas, så lägg bara locket löst på, se min bild hur jag har det.
  4. Låt stå i rumstemperatur, gärna mörkt, i 1-3 dygn. 2 brukar vara lagom. Du kan se bubblor stiga om du rör på burken lite.
  5. När det fermenterat klart, smaka så du känner att det blivit syrligt och känns lagom sött och syrligt.
  6. Sila bort grynen (och börja med punkt 1 igen för grynen).
  1. Nu kan man dricka kefiren, men de flesta vill andrafermentera den.
  2. Häll kefir på små flaskor, ihop med din smaksättning (se nedan). Sätt på korkarna/locken och låt stå 1-2 dygn, förvara i kylskåp. Pass upp, för står de framme för länge, så kommer de explodera. Första gångerna, testa en flaska efter 1 dygn så du tar reda på om det är lagom. Har man små PET-flaskor som jag hade, kan man klämma på dem. När de är fasta, är det lagom. Har man glasflaskor, så får man öppna och lufta, och de första satserna får man nog smaka sig fram till. Sedan brukar man få kläm på hur länge som passar för just sig själv och de egna förutsättningarna.
  3. Förvara i kylskåp, men inte för länge, då de kommer fortsätta fermenteras lite. Drick gärna upp inom 1-2 veckor, och var beredd på att har du varmare kyl än jag, så KAN de explodera. Lufta gärna lite om de står länge.
  4. Kolla alltid av i början tills du lärt dig vad du kan lita på för tider för olika saker.

Smaksättningar för andrafermentering:

  • Bär av alla slag, frysta som färska.
  • Torkad frukt.
  • Koncentrerad saft eller juice.
  • Ingefära, örtteer m.m.

IMG_6510Vissa av ovanstående kan man ha med från början, så som ingefäran. Juicer kan ibland skada grynen. Jag tycker att det enklaste har varit att lägga i sådant när man andrafermenterar, så slipper man för hög koncentration av något, att grynen blir färgade, smådelar blandade med grynen o.s.v. Och man slipper fundera på om man skadar sina gryn.

Tillsätter du något som är mycket sött i andrafermenteringen, får du mer kolsyra, och tillsätter man något som inte är så sött, kanske inte alls, får man mindre kolsyra och inte så söt dricka.

På ebay kan man köpa torkade gryn. De är lite trixiga att få igång, men jag har lyckats med mina. Torkade tål de lång frakt, så det går utmärkt att köpa så. Får man tag på sådana som är igång, så är det såklart bättre, men kan vara svårt att hitta. Jag säljer inget längre, då jag nu (16/11 -16) har gjort mig av med mina.

Linolsyra – lista

Lista över linolsyrainnehåll i diverse råvaror. Ur Matt Stones Diet recovery, första boken (den kan ni skaffa gratis från Amazon: Diet recovery. Jag har översatt, och vissa av produkterna är lite udda att ta med kanske, men vanliga råvaror i USA. På samma sätt kan det kännas som att vissa vanliga svenska saker saknas.

Att tänka på:
Djurfetternas linolsyrahalt varierar. Att kyckling och gris är så dåliga, beror till stor del på att de matas med hög halt linolsyra själva. Av det förstår man att gris kanske inte skulle vara så dåligt om de åt annorlunda. Det mesta av viltkött har bra halt.

Djur som äter massa raps och majs får hög halt linolsyra, även om reklamen vill få det till riktigt fin mat.

Ekologiskt har ingen större påverkan, mer än att reglerna för t.ex. KRAV gör att exempelvis nötboskap inte får äta lika mycket spannmål som konventionellt uppfödda djur.

Några lågfettprodukter finns med. Vet inte varför, men kanske som jämförelse. Räkor t.ex.

Majs, ris och havre är också ganska lågfett, men listan visar att av det fett som finns, är det hög halt linolsyra, och att det finns främst i fullkorn för i skaldelarna sitter oljan. Eftersom totala mängden ändå är låg, är det ingen jättefara alls att äta lite popcorn (poppa i kokosfett!). Mer att man tänker på att inte få stor andel av sitt fett genom att äta mycket spannmål.

Fisk och säl som finns på listan, har låg halt omega 6, men hög halt omega 3. Omega 3 är också en PUFA, och många vill numer begränsa intaget av total mängd PUFA då den är lättoxiderad. Balansera omega 3 och 6 genom att minska på omega 6 snarare än att öka på omega 3 till onaturliga nivåer.

Det som står inom […] är mina ord.

De värsta källorna till omega 6 linolsyra (över 50 %):
– Druvkärnolja: 70.6 %
– Majsolja: 54.5 %
– Valnötter: 52.5 % (olja har 53.9 %)
– Bomullsfröolja: 52.4 %
– Sojaolja: 51.4 %

Väldigt högt innehåll av linolsyra (20-50 %):
– Sesamolja: 42.0 %
– Pumpafrön: 34.5 %
– Margarin: 27.9 %
– Pecannötter: 26.9 %
– Jordnötssmör: 22.5 %
– Pistaschnötter: 21.3 %

Högt innehåll av linolsyra (10-20 %):
– Kycklingfett: 19.5 %
– Mandel: 19.1 %
– Rapsolja: 19.0 %
– Linfröolja: 12.9 %
– Cashewnötter: 12.6 %
– Ankfett: 12.2 %
– Baconfett: 10.2 %
– Ister: 10.2 %

Moderat innehåll av linolsyra (5-10 %):
– Olivolja: 9.9 %
– Gåsfett: 9.8 %
– Avokado: 9.4 %
– Kyckling med skinn: 9.0 %
– Oliver: 7.4 %
– Bacon 7.0 %
– Ägg 6.8 %
– Kotlett: 6.2 %
– Luftpoppade popcorn: 5.8 % [poppade i fett kommer kraftigt ändra balansen, men det faktiska innehållet av linosyra sänks ju såklart inte]
– Havre: 5.6 %

Lågt innehåll av linolsyra (2-5 %):
– Majs: 4.7 % [mindre än popcorn, då ej torkad majs har mer vatten än torra poppade majskorn]
– Kycklinglever: 3.7 %
– High oleic sunflower oil: 3,7 % (OBS, särskild sort, INTE vanlig solrosolja som har HÖG halt!)
– Smör: 3.4 %
– Nöttalg: 3.1 %
– Kakaosmör: 2.8 %
– Kokta morötter: 2.7 %
– Makadamiaolja: ~ 2.5 %
– Råris: 2.5 %
– Grädde: 2.2 %
– Nötlever: 2.1 %
– Gräsbetesnötkött: 2.0 %
– Fullkornsvetemjöl/grahamsmjöl: 2.0 %

Extremt lågt innehåll av linolsyra (mindre än 2 %):
– Kokosfett/-olja: 1.9 %
– Entrecote: 1.8 %
– Fullfet mjölk: 1.8 %
– Half and half [som kaffe- eller matlagningsgrädde, 10-12 % fett]: 1.8 %
– Nötfärs: 1.6 %
– Makadamianötter: 1.6 %
– Kyckling utan skinn: 1.4 %
– Lamm: 1.4 %
– Ost och brie: 1.3 %
– Polenta (majsgryn): 1.2 %
– Rödbetor: 1.2 %
– Kokosmjölk: 1.1 %
– Sälolja: 1.1 % [högt PUFA-innehåll dock, enl. Stone är denna med lite på skoj]
– Fet lever (från djur som matats så de ska få extra fet lever): 1,1 %
– Palmkärnolja (ej från frukten): 0.8 %
– Vitt ris: 0.7 %
– Sockeye salmon [indianlax, liknar troligen pinklax]: 0.5 % [högt PUFA]
– Jams: 0.4 %
– Potatis: 0.3 %
– Hälleflundra: 0.2 %
– Räkor: 0.2 %
– Musslor: 0.2 %
– Tonfisk på burk [ej i olja, den har hög halt p.g.a. solrosolja]: 0.1 %
– Blåkrabba: 0.1 %
– Hummer: 0.1 %

Listan kan göras längre, och jag har tagit reda på fler råvarors innehåll. Som att palmolja (ej kärn, utan från frukten) ligger på nivå med olivoljan och alltså är ok ibland (men inte om man tänker på regnskogen då).

Man bör hålla sig till de två nedre kategorierna för majoriteten av sitt fettintag. Moderatnivån kan man ha ibland, lite olivolja på en sallad eller så är inte alls fel. Och tänk efter lite, om en frisk grupp människor äter mycket av något, så som olivolja och Sicilien, så är det troligen inget jättefarligt. Det kombineras ofta med mängder ur de två nedre och inte med mer ur moderatnivån eller högre nivå.

Solrosolja är inte med, men är hög eller mycket hög i nivån. På denna sida: Shenets fettsyraöversikt kan man hitta en del oljor i listan nedtill. Klicka och läs om innehåll.

Jag har nu varit rätt extrem med linolsyra i ett år. Ätit så lite jag kunnat. Och märker inget negativt alls, endast positiva saker som 100 % problemfri menscykel och håravfallsproblem borta (inklusive burning scalp syndrome). Min hud är inte torr ett dugg heller.

Behovet av linolsyra finns nog, och man bör inte understiga 1-2 % gissar jag. Det är vad jag har läst, men också att det inte behövs alls. Så extrem vill jag inte vara och inte heller rekommendera. Då får man äta onaturligt, och en onaturlig och osannolik diet bör låta varningsklockorna ringa.

Att prova tillskott, naturpreparat och dieter hur som helst.

Ibland blir jag skrämd av vad folk skriver. De hör ett tips om att något ”är bra för oss med hypo” eller ”ett måste när man är stressad eller utbränd”.

Jag har själv varit sådan. Testat både det ena och det andra, ibland i rejält höga doser, ibland bara med dåliga effekter eller hål i plånboken.

Många tror att eftersom det inte finns några listor likt de i FASS, över biverkningar, så har naturpreparat färre eller inga biverkningar än läkemedel. Eller så tror man det felaktiga ”naturligt är inte farligt”, men tänk då på digitalis och andra starka mediciner. Oftast handlar det om att det just inte finns studier på biverkningar, eller att preparatet är svagt. Men ett preparat som t.ex. höjer serotonin, kan, precis som vanliga mediciner som höjer serotonin, orsaka serotonergt syndrom vid tillräckligt hög dos.

Nu var det kanske inte biverkningar jag tänkte fokusera på, utan på att man bör ändra inställning och vad man kan göra.

Några exempel:
– D-vitamin kan man ta upp till 10 000 IE per dag utan problem. Jag åt 5 000 IE per dag och fick toxiska 350 nmol i blodet enligt test. Man bör inte ligga över 250 eller om det var 275. Som optimal nivå (labreferenserna är superlåga, under det som anses optimalt, så dem jämför jag inte med). Så höga nivåer kan ge för högt upptag av kalcium, som sedan inte kan lotsas rätt, utan ge förkalkningar i mjukdelar.

– Äta för mycket lök. Lök, även vitlök, innehåller allicin. Detta ämne ger en speciell anemi hos djur. Livshotande. Många inser inte att vi bara hanterar allicin bättre. Vi får samma anemi och vi är känsliga, eller följer råd om att äta mycket lök (t.ex. de mängder det kan bli om man äter GAPS-diet).

– Detoxande leror och preparat. Jag vet inte varför, men vissa kan påverka benmärgen så att man drabbas av en annan slags anemi där alla blodkroppar sänks. Kanske preparatet i sig självt, eller om lagrade gifter släpps fria. Var försiktiga med sådant som kallas detox. Effekterna som vi tror är die off eller utrensning, är ibland bara kroppens reaktion på något som är ytterligare belastande.

– Gurkmeja eller det gula ämnen kurkumin (curcumin). Detta sägs vara antiinflammatoriskt. Och de må vara så, men det kelerar också järn och koppar. Den som äter detta under lång tid, riskerar att drabbas av järnbrist eller mineralobalanser. Curcumin finns som verksamt ämne i mediciner/preparat som tas vid hemokromatos (för mycket järn, kroppen gör sig inte av med det).

– Niacin, nikotinsyra, d.v.s. inte nikontinamid. Flushen beror på prostaglandiner av typ 2 (de inflammatoriska) så man kan faktiskt fundera över hur nyttigt det kan vara. Jag tog en kur på en nivå som gav en flush. 2-3 gånger per dag. Det blev inte megadoser (inte ens halvvägs mot de högsta terapeutiska doserna). Niacin sägs ju ”bara vara B-vitamin som kissas ut = ofarligt”, men jag blev irriterad, argsint, röda svullna ögon dygnet runt, kände mig som om jag hade influensa, och fick kommentarer av de flesta om hur sjuk jag såg ut. Naturligtvis fick jag inga som helst goda effekter.

– Lakrits. Detta förordas friskt vid lågt kortisol, utbrändhet o.s.v. Anledningen är att det innehåller glycyrrhizinsyra som funkar som aldosteron, och höjer natrium men sänker kalium. Detta leder också till höjt blodtryck. Det kan vara ett bra preparat, om man vet att man behöver just den effekten,m samt följer via blodprov vad som händer. Men det finns folk som INTE behövde sänka sitt kalium, och vissa hamnar på akuten, i allra värsta fall med hjärtpåverkan och hjärtstopp.

– Lavemang, med kaffe, salt, eller utan. Inom GAPS t.ex. förordas lavemang. Lavemang spolar ut elektrolyter och kommer att påverka elektrolytbalansen. I allra värsta fall med hjärtpåverkan (det handlar om natrium och kalium igen).

– Naturliga medel som hjälper tarmen. Nej, det är inte bara laxoberal & c:o som ger beroende eller elektrolytobalanser. Allt som får tarmen att jobba mer, kommer på sikt att göra den mer beroende av att få hjälp med det. Ganska logiskt egentligen, eftrsom en tarm som ”vill” jobba sakta, kommer att slappa ännu mer om något sätter mer fart på den. Man blir beroende av preparatet. Och allt som funkar genom att dra vätska till tarmen, som Mg-oxid, riskerar att dränera oss på kalium.

– Alla vitaminer som ”kissas ut” tros vara ofarliga, men dels kan höga doser belasta njurarna, och dels kan man få konstant för höga värden då kroppen inte hinner göra sig av med ämnena. På samma sätt som att allt för högt vattenintag inte är bra trots att vatten är ofarligt och kissas ut.

– Adaptogener. De sägs boosta binjurarna utan att göra det minsta av det som koffein gör. Hur vet vi det? Det kanske är sant? Men jag har bara hört det av ”folk”. Typiskt en grej som många tar och tror en massa om. Gör man så, så chansar man. Jag vet inte om det är farliga saker, och det är inte ens säkert att koffein är farligt, så kanske spelar det ingen roll, men är det potenta tillskott, så bör man veta mer än att folk i FB-grupper rekommenderar.

– Att inte kolla former på ämnena. Vissa former är overksamma eller rent av skadliga. På samma sätt som bioidentiskt progesteron är cancerskyddande, men gestagen är motsatsen.

– Vissa ämnen ska inte tas ihop. De kan i bästa fall ta ut varandra, i sämsta fall slå sig ihop till något skadligt.

– Att hoppa på diverser dieter utan en tanke. Man hör att fett är dåligt vid reflux, att kolhydrater är dåligt vid reflux, att whole food funkar på diabetes, att lowcarb funkar, att vegankost funkar o.s.v. Men varför funkar de, och är det då något för min situation? Vissa dieter kan motverka, verka bra först men inte sedan, passa ena men inte andra.

– Att äta väldigt mycket av någon råvara, men inte ha hela bilden klar. Vissa saker verkar nyttiga, men innehåller antinutrienter som är ganska kraftfulla. Inte så få personer har ätit sig sjuka genom att överdriva intag av råa kålväxter, råa gröna blad, fullkorn i mängder utan att känna till hur man hanterar fytinsyra, för mycket protein, för snedvriden makronutrientbalans (protetin/kolhydrater/fett), för mycket eller för lite av enskilda aminosyror eller fettsyror p.g.a. högt eller lågt intag av något. För mycket eller för lite salt eller vatten, där man går efter råd i stället för efter kroppens signaler. För mycket rått eller för lite.

Listan kan göras lång. Man inser att man behöver ha mycket kunskap innan man provar diverse saker.

Jag säger inte att man INTE ska ta tillskott. Jag tar själv en del tillskott. Men man bör veta om man verkligen behöver och vad man ska välja. Man bör INTE köpa för att någon tipsar om att ”detta funkar för mig” eller ”alla med X måste ta detta”. Däremot kan man såklart kolla upp om det kan vara något vettigt.

För att kolla, brukar jag först googla rent allmänt om ett ämne eller tillskott. Jag kollar vad det brukar användas för, och när man brukar behöva det. Sedan googlar jag på det ihop med det tillstånd jag vill häva eller behandla. Verkar det vara vanligt och fungera? Verkar folk prata om fallgropar eller är det kanske ett preparat som de ”bara tar” men inte vet om det funkar – och det enda de får är ett stort hål i plånboken? Sedan googlar jag också preparatet ihop med ”side effects” eller liknande, samt ihop med sådant som jag själv vet att jag ligger dåligt till på (som ämnesomsättning/hypo, järnbrist, håravfall där jag såklart inte vill återvända till problemen).

Jag kan också berätta att jag alltid googlar lika noga med läkemedel. Jag är inte en person som hyllar läkemedel precis, utan tar bara om jag verkligen måste.

Att jag kom på att skriva det här inlägget, är för att jag hela tiden ser hur folk börjar med preparat, ofta höga doser, för att de fått något tips. Antingen av andra som tycker att ”det funkar på mig” eller från folk som säger sig vara (eller ger intryck av att vara) något slags näringsterapeuter.

Förut var jag alltså sådan själv. Med tillskott, dieter – även med läkemedel där jag provat en massa saker och råkat illa ut. Man måste faktiskt inte ta emot läkemedel för alla åkommor. Fråga läkaren om det går att läka ut själv, om det finns alternativ, kolla (googla) om det verkar finnas kostförändringar eller råd om kost som kan bota eller lindra. (Och ja, man bör vara lika skeptisk till kostråd, googla googla googla allt, noga.)

Största problemet för mig och kosttillskott har kanske inte varit att de ibland varit skadliga, utan det enorma hål i min plånbok som de skapat. Verkningslösa tabletter som i stort sett varit som att stoppa i sig kapslar med tillsatser.

Jag äter som sagt en del tillskott än, några som jag misstänker behov av, och där jag minutiöst kollat former på ämnena, tillsatser, tillverkarnas rykte o.s.v.

Detta eviga vattendrickande (och saltundvikande)

Har ni problem med svullnader, med ständigt nattkissande, med låg temperatur, med stress och låg ämnesomsättning? Då kan detta inlägg vara av intresse. Sist står tips om vad man kan läsa för att lära mer om detta.

Att salt är farligt och ska undvikas har vi hört nästan hela livet.

Att man ska dricka mycket, mer än man vill, har man också hört. Man får tips om hur man får i sig mer vatten, och hur man har med sig vatten överallt. Man ska dricka tills urinen är helt utspädd helst. Sägs det.

Vad händer då?

Att inta mer vätska än vi behöver, gör att vi måste utsöndra det. Såklart. Med urinen följer salter, särskilt natrium. Är man inte på topp och kan balansera detta, utan kanske utbränd, deprimerad, har metabola problem /hypothyreos och undervarianter) så klarar man inte det så bra. Man kan skapa en natriumbrist och allmän elektrolytobalans. När natrium blir lågt, får vi symptom på hyponatremi, t.ex. svullnad, men också irritation, yrsel, lättare förvirringskänsla. Nu får vi ju inte de akuta och dödliga symptomen om vi inte dricker så mycket att vi blir s.k. vattenförgiftade, utan det handlar mer om kroniska problem av lättare art. Dock tillräckligt svåra för att skapa stora problem. Akut renodlad hyponatremi är livshotande och man kommer inte gå runt med det, utan själv förstå att det är dags att ringa akuten/ambulans. Det svåra tillståndet har mycket lägre värden i blod än vi har. Vi kan ligga runt nedre referens, och vissa hamnar inte utanför ref.

På grund av tvåvägsfunktionen a ger b, och b ger a (som går igen i mycket), kommer det ökade intaget ge stress och starta en ond cirkel. Stress ger nämligen ofta ett behov av att kissa (samma funktion som när en person som chockas kissar ned sig, fast inte samma nivå), och skapar vi en situation där vi är oftare kissnödiga än normalt, blir vi stressade och kissar mer. Stressen ger även låg temperatur som på samma tvåvägssätt driver på hypometabola tillstånd. Stress i sig startar ofta problemen, som vi sedan håller vid liv genom diverse underliga kostråd, som: drick flera liter extra vatten per dag, eller, blir du törstig så har du druckit för lite. Nej, inga andra djur dricker om de inte är törstiga. Även användande av laxermedel eller lavemang, drar ut elektrolyter och skapar obalanser, vilket kan starta samma onda cirkel.

Den som dricker mycket, ofta i kombination med för lite natrium i intag eller i kroppen, har ofta nedanstående problem:
– kissar ofta och genomskinligt. Ibland så ofta att man får ont av allt torkande.
– sover inte hela natten igenom utan att vakna och kissa.
– kan vakna under natten, vara kallsvettig, ha svårt att somna om (adrenalinsystemet har en topp någonstans 1-3 på natten).
– känner sig ständigt uttorkad och törstig.
– kan vara svullen och tro att den behöver mindre salt.
– förstoppning eller diarré.

I Matt Stones böcker (Matt är mycket intresserad av detta, och tycker att salt är så viktigt att det nästan borde vara sin egen näringsgrupp) står att man faktiskt kan mäta temperatur en stund efter mat- och dryckintag och märka rätt tydliga skillnader om man dricker mer och intar lite salt, eller tvärtom.

Jag har testat att vid sängdags inta 0,5 tsk salt med 1 tsk socker. Och då sovit bättre. Framför allt kissar jag ALDRIG på natten mer, förutom då jag är extra stressad.

Jag kan också märka att så fort jag blir tömd på energi (jag har fortfarande kvar det sista: mycket lågt cortisol), så blir jag kall och trött, och kissnödig. När man vet om det här, så märks det väldigt tydligt och man slutar att förvånat undra varför man är frusen eller springer på toa plötsligt. Tar jag salt + socker då, så försvinner problemen. Samma salt + socker använder jag om jag råkat gå ut och gå precis innan jag ”tar slut”. Grejen är att kombinera. Utan salt, får man bara en sockerkick vid en s.k. blodsockerkänning, som det här ofta känns som när det händer akut. Naturligtvis lever man inte på detta, utan det är en akutåtgärd eller kan användas inför sänggående. Saltet får bäst effekt ihop med lite snabba kolhydrater, och optimalt sett så borde man ha lite fett och protein också. Ta en salt ostbit funkar därför liknande.

Jag har alltså slutat att dricka förutom då jag är törstig. Nu dricker jag en smoothie på morgonen (näringstät, och med salt i, för att undvika utspädning i kroppen), några koppar kaffe samt 2 portioner kefir per dag. jag sköljer även ned ett par tillskott med vatten. Så jag dricker nästan inget mer. Ibland blir jag törstig, och då dricker jag såklart. Till maten tar jag inget vatten alls, om jag inte blir törstig. Något att tänka på om man under lång tid går på GAPS i stadierna där man äter nästan bara buljong.

Mer natrium kan även lösa förstoppningsproblematik för många, men för andra krävs även kalium. Det beror lite på hur obalanserna ser ut.

Hur uppnår man balansen?

För att balansera sig fram:
– Öka saltintaget! Du har ca 0,9 % salt i dina kroppsvätskor, så ha minst denna salthalt i vätskor och mat. 1 % brukar innebär att det inte smakar vattnigt och inte salt. Därför att vi har samma halt. Ha gärna lite mer i början och vid känningar av kyla, stress eller kissnödighet.
– Målet är att kissa var fjäre timma under vaken tid, och inget på natten, samt inga uppvaknanden. Regulera genom saltintag.
– Urinen ska vara ”pissgul”. Färgen kallas så för att urin ska se ut så. Den ska lukta urin och se ut som urin. Den ska INTE vara genomskinlig och mer verka som vatten. Men man ska inte heller ha mörkgul starkt luktande urin. Då kan man dricka lite mer eller minska lite på saltet, vilket man nu verkar ha dragit för långt. (Man ska INTE fylla kapslar med salt och svälja massor, utan smaklighet kan styra, samt enstaka ”snabbt skölja ned någon halv tsk”.)
– Det bästa är att kombinera saltet med lite snabba kolhydrater som ex torkad frukt eller lite socker, särskilt när man hävder ett tillstånd som sömnlöshet, frekvent urinerande, stress, kalla händer och fötter. Jag tror att fett och protein är bra att ha till också, så gärna ost eller smarta snacks (d.v.s. med ett bra fett, inte solrosolja/rapsolja, utan eko palmolja, hicg oleic sunflower oil [=low linoleic], kokosfett o.s.v.. Är det inte akut, så följer saltet mer normalt med vanliga maten och man behöver inte tänka så mycket på denna punkt.

Matt Stone skriver om hur han märker att han blir nästan för varm om han äter för mycket salt. Då är det som sagt bara att tänka att man kommit rätt långt på väg, samt ta sig ett glas vatten och vara lite mer avslappnad med saltet (den som bara saltar efter behag kommer sällan råka ut för det där).
Hur är det med farligheten då?

Ja, all forskning som jag har sett (inte diverse tolkningar i flera steg), visar att salt kan vara farligt när man redan är hjärtsjuk. Inte att salt orsakar hjärtsjukdom. Låter det konstigt? Se på det som en person som brutit ett ben. Att gå ut och gå är ingen bra idé för personen. Men vi avråds inte i allmänhet från att promenera, med motiveringen att det skulle orsaka benbrott. Var kritisk till hur forskning förs ut och fram. Ibland har dessa tolkningar ett annat syfte än vårt bästa (syftet kan vara pengar, få stöd för egna teorier eller liknande).

Observera att jag råder inte någon som har farligt högt blodtryck och kanske går på mediciner, att börja salta massor. Oavsett vad jag tror om sjukdomar, så bör man inte testa vad som helst ihop med medicinering och tillstånd som man inte har full kontroll över än. Tala alltid med er läkare om ni har sådana problem.

När man börjar äta mer salt, om man haft riktigt lågt intag, kan det hända att man blir svullen först. Det brukar gå över efter några dagar. Sedan brukar man bli mindre svullen än innan, när vävnaderna kan fördela vätska som de ska. Tyvärr tror ofta folk att detta betyder att man ska undvika salt. Så trodde även jag. Jag fick extrema svullnader efter en räk- eller kräftfest. Det händer aldrig nu.

Man kan också ha obalans i fler elektrolyter, som magnesium, kalcium, kalium. Misstänker man det, exempelvis om man haft svårare ätstörning, så bör man låta testa sig om man tänker inta större mängder salt. Särskilt kalium kan vara förhöjt vid binjureutmattning (adrenal fatigue som man får efter åratal av stress) och för lågt om man haft bulimi eller behövt använda laxermedel. En som jag, vet då inte alls, och bör testa sig. Blod visar ofta inte så mycket eftersom det är så viktigt med balans i blodet att där syns det sist, men man brukar se om man ligger i övre eller undre halvan av referens. Ligger man som jag i undre halvan på kalium, så har man troligen inte överskott. Exakt hur man är obalanserad beror alltså på många saker: om man kräkts, laxerat, om man har en binjureutmattning som berör hela binjurebarken, eller bara cortisolsystemet, om man stressar mycket eller ej, om man medvetet uteslutit vanligt salt eller ej, och hur man druckit.

Att tillföra mer salt genom att salta till smaklighet, samt tillsätta ca 1 % i dryck, skadar dock inte i dessa fall (stycket ovan. De som har svår hjärtsjukdom eller konstaterade svåra , kanske livshotande obalanser som läkare kontrollerar och kanske behandlar, bör lyssna på läkaren tills de är stabila!), men kan hjälpa mycket.

Hur vet man om man får för mycket salt? Matt Stone skriver att man känner sig som en tung robot som rör sig sakta. Drick då vatten! Också att det är ofarligt och visar att det ska mycket till att få för mycket salt (om man inte gör idiotgrejen att fylla kapslar med salt och inta mängder). Jag har inte råkat ut för detta, och har intagit några tsk mer salt per dag utan annat än positiva effekter samt att jag ibland får en sund törst som jag följer.

Observera att om du redan äter mycket natriumsalt, så är inte detta inlägg till för att mana på att man ska salta så mycket man någonsin kan. Det är vanligt att man som hälsointresserad drar saker för långt och nästan följer olika råd fixerat. Mer salt för den som äter för lite, och INTE så mycket salt man någonsin kan få i sig. Inte heller de som behöver mer salt, är rekommenderade att få en ny fixering och proppa i sig så mycket salt de kan. Optimala nivåer är bäst, varken för lite eller för mycket. Målet är att man saltar och dricker efter behag, och att vara lite mer extrem i början, en övergångsperiod.

Om du vet med dig att du dricker en hel del, och kanske undviker salt, prova att salta lite mer. Du kanske upplever en enorm skillnad i stressnivå och välmående.

Matt Stone har skrivit om salt och vatten i nästan alla böcker, men mest i boken som heter Hypoglycemia. Som vanligt rekommenderar jag även boken Diet recovery (ej 2:an) för den som vill få så mycket M. Stone som möjligt i samma bok.

Sockerberoende? ”Nya” infallsvinklar.

För några år sedan och bakåt, hade jag svåra problem med kolhydrater. Särskilt snabba. Som godis, barkis och diverse billiga bakverk. Då för några år sedan, började jag intressera mig lite mer för hur man stävjer sådant missbruk. Jag kom in på lowcarb, LCHF – lågkolhydratkoster. Dessa började jag med. Sötsuget försvann, men det fungerade inte i längden, så som det faktiskt inte gör för alla, långt därifrån. Annars hade vi inte haft den stora massan som om och om igen misslyckas med sin lowcarbdiet.

Mina problem med lowcarb var:
– håravfall
– seg trötthet
– försämrade sköldkörtelvärden
– gradvis (över tid) stegrat kolhydratsug som bara gick att stå emot om man bara hade enbart lowcarbgrejer tillgängligt.

Detta gick inte över utan blev värre ju längre tiden gick. Jag provade som de flesta vet både GAPS och Paleo efter det, då i en lättare variant av lowcarb. Jag åt kolhydrater, men inte så mycket. En ligthvariant av LCHF, inom GAPS/Paleo. Problemet kvarstod.

Men så i somras hittade jag en bok av Matt Stone, läste, var skeptisk men blev mer och mer övertygad och har nu läst allt jag hittat av honom och andra i samma anda. Jag började då, i juni/juli sommaren 2014, att äta mer kolhydrater, och nästan vips var suget borta. Till skillnad från förr när jag åt svenssonkost, så höll jag mig nöjd på lite sött, ganska länge. Lika länge som på motsvarande mängd fett. Varför? Det låter ju inte klokt egentligen. Det fungerade ju inte innan jag började med dieter alls.

Med detta inlägg vill jag delge mina teorier och erfarenheter om hur man kan behandla socker missbruk, och hoppas att ni av detta kan få tips för att optimera er kost på vägen från matmissbruk eller dietproblem.

Faktorer som kan påverka sockerproblem positivt

1. Ät regelbundet, fasta inte, inget 5:2. Att inte falla i energi eller blodsocker gör att vi inte skapar ett sug efter just energi, och då ofta efter snabb energi eftersom kroppen vill återställa energibristen så fort den kan. Glöm inte mellanmål om det behövs. Under tillfrisknande är det extra viktigt, men som fullt frisk är det naturligt att kunna ha en fuskdag, hoppa över en måltid när man har shoppinglördag. Kanske funkar lite vad som helst för att hålla humöret uppe. Men inte som sjuk. Var noga, och plocka med lämpliga mellanmål. Kokossmör eller riven kokos och torkad frukt i form av bars och bollar är bra. Även gelatin kan bakas in.

2. Rätt sammansättning på måltiderna. I början kan kroppen riktigt skrika efter kolhydrater, och under en återställning från lowcarb, kan man må super på nästan överdrivet med kolhydrater. Det gjorde jag. Men inte nu längre, nu gäller nästa steg för mig, nämligen att varje mål, även mellanmålen ska innehålla alla tre makronutrienter. I lämplig balans. Grundbalansen kan vara 50 E-% kolhydrater och resten fördelat lika på fett och protein. Men, viktigt: anpassa efter hur NI mår. Vissa mår bra på lite mer fett och mindre kolhydrater, andra på ännu mer kolhydrater. Vissa kan behöva mer protein en period, eller tränar och vill då ha mer. Vissa behöver inte extraladda med kolhydrater i början, och ska då inte äta överdrivet av det, inte tvinga sig. Känn efter hur just du mår (går även att mäta puls, tryck, temp m.m. och upptäcka sämre avvikelser, men se upp för ”mätarfixeringar”).

Att äta av alla de energigivande näringsämnena (makronutrienterna) gör att kroppen blir tillfredställd och inte behöver starta ett sug efter det den saknar, alternativt enbart socker och snabba kolhydrater. Att man äter för lite fett och ändå blir sugen på socker, kan ha att göra med dels att kroppen känner att något saknas men socker ger snabbast energi, kanske ett samspel mellan kemin och inlärda saker. När man är helt balanserad och inte skulddriven, bör suget vara efter det man saknar. Själv känner jag numer fett- och proteinsug om jag råkar äta för mycket kolhydrater. Så kände jag aldrig förr.

För vissa kan mellanmålen vara enklare och bestå av t.ex. bara torkad frukt, men för många kan alla mål behöva vara balanserade, i alla fall tills man är helt återställd och så att säga är i sista fasen (fas 1 är lite av akutfas, man överdriver det man saknat, fas 2 är när man bygger och balanserar sig och sista fasen är när man är helt återställd, man kan tappa sina ”recoverykilo” och kan äta lite vad som helst, bara man håller sig till grundreglerna).

3. Skuld, förbud och kompenserande beteende. Om man tror att kolhydrater och socker är fel, kommer man självklart få dåligt samvete om man inte kunde stå emot en påse godis, torkad frukt, bröd eller vadhelst med mycket och snabba kolhydrater. Stress är känt att skapa sug, kroppen vill ha snabb energi. Skuld skapar stress. Förbud är också känt att bygga upp sug efter det man förbjuder sig att äta. Ett kompenserande beteende, där man hoppar över mellanmål, en hel måltid, eller utesluter kolhydrater helt en eller ett par måltider efter man ”syndat” drivs dels av skuld (= stress) men ger självklart också svängningar enligt punkt 1 och 2. Att glatt och nöjt äta torkad frukt till mellanmål, gjorde att det fungerade mycket bättre än när jag kände att det var fel men inte kunde stå emot.

Till denna punkt hör även skuld och stress över att ha ätit sådant som verkligen ÄR dåligt. Vill du inte motstå köpepizza för att det är livets godaste eller alltid äts på den roligaste sociala träffen – ät det, men inte jämt. Kör eventuellt några linolsyrakompenserande fiskoljekapslar och NJUUUT! Skuld med sin tillhörande stress, kommer göra den dåliga effekten så mycket sämre, men nöjd och glad skapar i stället en kropp som bättre tar hand om dåliga saker. Det viktiga är att följa den vanliga 80/20-regeln. Gör rätt 8 gånger av 10 (80 %) så blir det tillräckligt bra.

4. Undvik linolsyra, visst ska det vara med här också! Det sägs att linolsyra skapar överätande och sug. Det skulle innebära att man äter mer av skräpbakverk, Gorbys m.m. än om man hade gjort dem själv med bättre fetter. Nu skiljer sig dessa köpta saker i smak jämfört med de hemgjorda, så jag tror att det är svårt att jämföra. Men kanske ni kan tänka efter och komma på hur ni känner det när ni äter oljor och margariner i bakverk och mat, jämfört med smör och kokosfett.

Jag har läst det i någon av böckerna av Matt Stone eller Joey Lott, och det enda jag hittar nu, är info på wikipedia: ”Linoleic acid may be linked to obesity by promoting overeating and damaging the arcuate nucleus in the brain’s hypothalamus.”. Källhänvisning finner ni om ni klickar på länken.

5. Undvik underliga industrisockervarianter. I Joey Lotts böcker har jag läst att fritt fruktsocker kan vara dåligt, både för hälsa och överätning/sug. Och sedan har vi det vanliga, high fructose corn syrup, som väl inte finns i Sverige än, men som sägs skapa sug. Dessa saker är industrisaker och förekommer inte på det här sättet i naturen, särskilt inte HFCS.

Vanligt vitt socker kan verka farligt, men är fortfarande sammansatt fruktos + glukos på det naturliga sättet. Vissa menar t.o.m. att vitt socker kan vara bättre än oprocessat, p.g.a. antinutrienter. Jag vet inte om det är sant. Mina tvivel får lite stöd av att melass, som verkligen har de bruna ämnena i sig, så ofta används som mineraltillskott som fungerar. Så skulle det inte vara om den var proppad med antinutrienter. Så jag fortsätter glatt att använda oprocessat socker när jag behöver ha socker i bakverk eller annat. Fruktos har också skiftande rykte. Ray Peat tycker att det är bra med fruktos, men inte Dansukkers paket (fri fruktos som då varnats för av bl.a. Joey Lott), utan i form av frukt! Jag tror det är en viktig skillnad där. Ät riktig mat, oavsett diet!

6. Ät riktig mat! Ja, ät riktigt mat. Det kan vi alla, oavsett dietideologi, hålla med om. Mat som saknar näring kan ge märkliga sug. I naturen är det söta ofta näringsrikt, sockerbetor och -rör med mineraler, honung med mjölksyrabakterier, enzymer och annat. När man bakat en kladdkaka eller muffinsaktig brownie på sötpotatis och melass, och jämför känslan med känslan efter en skräpmuffins …

Att tillfredställa alla behov med näring, naturliga smaker med tusentals smakestrar i stället för 3 konstgjorda o.s.v. stävjer också sug. Man får en balans mellan volym och näring. Att äta makronutrienter utan mikronutrienter, s.k. ”tomma kcal” (för mycket processat mjöl eller McDonalds sönderprocessade 100 % nötkött t.ex.) eller motsatsen, för mycket vitaminer och mineraler utan näring (tabletter eller noll-kcal-grönsaker), skapar obalans och sug. Observera att i början av återställningen, kan makronutrienter vara så viktigt att det inget gör om det är tomma kcal just då. Och även sedan, glöm inte att kcal är viktiga, vi byggs och drivs av våra makronutrienter.

I fuskmaten finns även oftast en mängd underliga syntetiskt framställda tillsatser. Bland dessa finns det ett flertal som sägs framkalla överätning och sug. Undvik tillsatser. Alla är dock inte farliga. Googla gärna om ni undrar över en tillsats.

7. Ät lugnt. För att minska stress, sitt ned och njut din mat. Ta det lugnt. Stå inte och ät, kasta inte i dig. Vila gärna lite efter maten om det går.

8. Sov ordentligt! Sömnen är också viktig. Det hör vi i alla sammanhang, och det är viktigt även här. Sömnbrist ger stress och sömnbrist låter oss inte få tillräckligt med anabol (uppbyggande och reparerande) vila. Sömbrist ger även ett ökat behov av energi under dagen, men extrasuget efter mat brukar bli större än vi har behov av. Och det brukar vara socker vi blir sugna på. Kroppen vill även här ha snabbast möjliga energi.

*****

Jahapp. Det var allt jag kom på för tillfället. Om jag kommer på mer, så kompletterar jag. 🙂 Tipsen ovan har verkligen hjälpt mig. Jag fick t.o.m.diagnos ”sockerberoende” för ca två år sedan, men idag har jag NOLL problem med socker, pasta eller bröd. Och känner jag sug, så är det ALDRIG starkare än att jag lätt står emot genom att ex tänka att jag äter lite kefir hemma om 1 timme, då mår jag bättre än om jag äter ännu mer torkad frukt eller annat sött nu. Fantastisk känsla.

Lämna gärna kommentarer om vad som hjälpt er, på ett hållbart sätt, d.v.s. inte lowcarb funkar – tills jag inte kan stå emot eller gör ”snedsteg” och så tappar jag hår också” eller så. Självklart vet jag att vissa klarar att gå på fettdrift, annars skulle vi inte ha vissa superbloggare som håller på år efter år. Men så ser det inte alls ut för alla. Många av de som är smala och starka och pigga år efter år, har dessutom inte varit jättdåliga när de började.

Och har ni frågor eller vill ha något bättre förklarat, skriv en kommentar!

Linolsyra, har ni tänkt på det?

Visst har ni hört om att omega 3 är bra för att det balanserar omega 6 som är dåligt? Ja, det har man hört, men har man reflekterat över vad det handlar om?

För det första är det inte all omega 6 man vill balansera bort, utan snarare omega 6-fettsyran linolsyra. Denna fettsyra omvandlas till den inflammationsfrämjande prostaglandinserien 2 (serie 1 är motsatt, och tyvärr är det inte helt enkla processer att förstå sig på, då inga processer sker som tåg på räls).

Linolsyra är även viktig för hibernerande djur när de ska gå i ide. Den hjälper nämligen till att sänka ämnesomsättningen så att de KAN gå i ide. Ger man dessa djur kokosfett i stället, KAN de inte gå i ide. Lipid Metabolism in Hibernators: The Importance of Essential Fatty Acids

Vad får vi för problem av linolsyra?
– Sänkt ämnesomsättning med alla de problem som hör dit (hormonobalanser, håravfall, trötthet, viktproblem åt båda håll).
– Ökad inflammatorisk aktivitet (dåligt vid reumatism, autoimmunitet, håravfall igen)
– Hormonobalans p.g.a. felaktigt balans på fettsyrorna. Hormoner bildas av fettsyror, och kan inte bildas av fel fettsyror. Därför bör vi äta tillräckligt bra balans av fettsyror.

I mitt sökande efter min perfekta diet, letade jag bland folkgrupperna i Blue Zones eller Weston A. Prices folkgrupper. Vad förband dem? Fanns det gemensamma nämnare? Nja, nästan INGA ALLS vad gäller råvaror, hur gärna veganer eller LCHF:are vill detta (och plockar fram enskilda grupper, och glömmer de andra som äter motsatt). Alla grupperna äter olika. Vissa nocarb, andra äter lowcarb. Några äter rejäl highcarb, några äter MASSOR av mejeri och bröd (har vi hört hur giftiga dessa är?). Det finns t.o.m. en grupp sjundedagsadventister som äter vegetariskt och som lever länge och är ovanligt friska (det finns fler inom samma rörelse som har ohälsa p.g.a. sin kost, men läs vidare så kan man förstå skillnaden). Och så var det gruppen som ansågs bli sjuka av att byta till massa baljväxter och spannmål, men som faktiskt ätit baljväxter redan innan de nåddes av moderna kosten. Vid Medelhavet finns två friska populationer som dricker massor av vin, typ 1 liter per dag.

Som man ser när man studerar dessa grupper, så finns inga gemensamma nämnare, först. Men något gör dem ju friskare. Vad?

Med hjälp av mina gurus och egna tankar, har jag kommit fram till följande:
– Deras råvaror är alla närodlade av dem själva, och utan gifter.
– Livsstil och matlagning är ”slow” och avstressad. Man stressar helt enkelt inte.
– Man har ett socialt nätverk, är trygg, högt KASAM, aldrig ensam eller osäker på hur man ska klara sig.
– Man äter nästan ingen linolsyra!

Det är t.ex. allmänt känt att japanska män började få problem med manligt håravfall efter WWII då de tog till sig vår kost. Det har spekulerats mycket i om det beror på socker, rött kött eller kanske mejeri. Nej, det finns ju mängder med populationer som äter massor av sådant utan problem (visserligen kan det finnas skillnader i hur man tål det, och i hur produkterna framställts! Det får vi inte glömma.) Däremot finns en röd tråd: linolsyran som alltid kommer med vår moderna kost. Allt steks, friteras eller får dyrare fetter (t.ex. i bakverk) utbytta mot – linolsyrafetter.

I vår del av världen, där vi har som mest ohälsa, gör vi inget av detta nästan. De tre första punkterna förstår man lätt. Linolsyran är det få som har koll på. Den existerade knappt före industrins tid. Den finns i nötter och fröer, och dessa åts inte alls i samma grad som nu. Oljorna existerade knappt. Först efter industrins framfart, kunde man göra större mängder. Man såg fröer från olika odlingar, gå till spillo, och ville hitta pengar i dessa. Intaget av linolsyra har ökat med 2000 % på hundra år, och troligen ännu mer sedan inudstrirevolutionen.

Förutom i dessa fröer och nötter, hittar vi linolsyra i klidelarna i spannmål m.m. D.v.s. i de fröer som inte är så feta, men det lilla de har, är av samma typ – linolsyrarikt.

Detta leder till att de djur vi föder upp för att äta, lagrar in linolsyra i sitt fett, i stället för den bättre sammansättning de har om de får äta artegen föda (inte spannmål, kraftfoder, baljväxter).

Enligt Chris Kresser, så har vilt och gräsbetesnötdjur samma låga OK innehåll av linolsyra. Konventionellt nötkött (KRAV eller ej KRAV) äter mer kraftfoder, och har 3 gånger högre halt. Grisar och fåglar är ej idisslare, och omvandlar fettsyrorna sämre, så grisars fett innehåller 9 ggr så mycket linolsyra, och fågelfett: 18 gånger mer!

Vad om omega 3? Kan vi inte balansera upp bara? Jo, man ska kunna motverka med höga doser omega 3. Men då får vi ett nytt problem. Högt intag av fleromättade fettsyror. Dessa är instabila och oxiderar lätt, även i oss. Troligen är bästa greppet inte att även öka omega 3, utan att minska omega 6 och äta normala mängder omega 3 (jag har inte kommit fram till optimalt intag, så jag följer faktiskt ”ät fet fisk 1-2 gånger i veckan”, och då kör jag gärna makrill och absolut ALDRIG odlad lax – mer än som undantag om jag blir bjuden). Läs gärna Ray Peats inlägg: Unsaturated fats.

Jag ser ett problem med vissa dieter som ex GAPS, som helt verkar ha missat att fågelfett innehåller så mycket linolsyra, eller att ister gör det också. Även inom paleorörelsen och LCHF återfinns liknande problem. Man bakar massor av nötbröd, och anser ruffa, feta, broskiga delar av ALLA djur vara optimala. Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att man får hålla sig till vilda fåglar och vildsvin om man vill äta gris och fågel, om man inte lyckas hitta uppfödning utan ”fulkost”. Brosket är ju inte fett, så det är inte farligt i sig, men de delar där det finns, är ofta de feta.

Nötbröd ser jag som en fara inom vissa dieter. Det handlar ingalunda bara om antinutrienter som löses med blötläggning, utan just att det blir för mycket linolsyra. Paleoförespråkaren Karl Hultén har skrivit om detta också, (jag håller inte med om hans tro på lowcarb, däremot bra att lowcarbare får info om farliga fettsyror!). Så undviker du de inflammationsskapande fetterna

Här nedan ser du två enkla listor på bra resp dåliga fetter sett ur linolsyravinkel.

Bra:
– Nötfett, d.v.s. från nötkreatur
– Kokosfett (och nötter, smör m.m.)
– Makadamiaolja (och nötter)
– PalmKÄRNolja (tänk på regnskogen…)
– Smör

Dåliga:
– De flesta växtoljor, nötter och fröer utom de som listats som bra
– Fågelfett, kycklingfett, gåsfett, ankfett, så länge djuren matats med spannmål
– Ister (grisfett) så länge djuren matats med spannmål eller baljväxter eller rester med fulfetter i
– Margariner. Dock innehåller dessa ofta mindre linolsyra nu för tiden (gäller kanske inte Becel som väl??? har mycket), därmot massa härdade fetter och skräp. Processat elände.

Ok ibland, som på en sallad ngn gång då och då:
– Olivolja. Vid Medelhavet och friska populationer där, används det rätt mycket, så det kan hända att det finns fler parametrar vi inte känner till.
– Palmolja (ej KÄRN). Samma linolsyrahalt som olivolja, men tänk på regnskogen.

Rapsolja har dubbel halt linolsyra jämfört med olivolja, men mer omega 3. Dock inte tillräckligt (och tänk på att inte inta FÖR mycket fleromättade fetter totalt). Rapsolja är INTE ”nordens olivolja” utan var giftigt fram till förädling så sent som 70-talet (Rapsolja, Shenet). Före dess använt som lysolja, eller som fettandel i sämre margariner.

Och som vanligt kan jag ju uppdatera hur det går för mig när jag följer egna teorier.

Efter att ha ökat på kolhydraterna rejält, blivit mer noga med att undvika antinutrienter och olösliga fibrer, samt minskat linolsyran rejält (kolhydrater och linolsyra största ändringarna), så har jag kunnat minska min sköldkörtelmedicin, har ökad kroppstemp, och, mitt då mitt håravfall är som värst, 3 månder innan det normalt börjar ge med sig (jag har säsongsbetonat), så slutade jag helt tappa hår. Tappar 20-30 strån per dag max. Mina problem med klåda och smärta i hårbotten (burning scalp syndrome = trochodynia eller scalp dysesthesia) som nästan är handikappande, försvann helt också. Magen funkar hjälpligt hela tiden, utan hjälp, fast just det beror nog på kolhydraterna mer än linolsyran.

Den som är intresserad av denna kost för att minska håravfall (inte minst manlig typ), läs gärna vidare på Ray Peats sida som länkas till ovan, och rega er gärna här: Danny Roddy weblog för att få hans bok ”Hair like a fox” gratis (går att köpa på Amazon också: Hair like a fox för Kindle.

Håret må vara ett huvudskäl (haha) för många att ändra kost, men lyckas man, innebär det per definition en bättre hälsa överlag, med bättre ämnesomsättning, ork, mindre värk och inflammationer.

Hur ser ni på dieter och kost?

Under mina ganska många år med olika diet-grepp för att återfå hälsa, har jag ofta stött på stor rigiditet. Man följer sin guru till punkt och pricka.

Man funderar sällan på om det kan finnas något dåligt med råden, om det kanske inte passar just mig o.s.v.

Detta resulterar inte sällan i sämre resultat. Man tar D-vitamin fast man inte tillhör den stora massa som behöver. Man tar en drös andra tillskott på samma sätt, och i vissa fall far man illa av det. Man äter lågkolhydratkost fast det inte passar, och slutar inte, utan blir ÄNNU striktare, när tecknen på att det är fel kommer.

Ju mer extrem kost, desto mer rigiditet råder. Jag har stött på det som mest inom lowcarb, GAPS och vegankost. Efterom man tror så hårt på en auktoritet som t.ex. Dr Natasha Campbell McBride (GAPS), eller teorier som är mer sanning p.g.a. upprepning än något annat (LCHF) eller logiska förklaringar som känns bra, men verkligheten är inte så enkel (de flesta dieter) så tar man inga varningstecken på allvar. Ofta försöker man i stället ännu hårdare och undrar varför man inte blir bättre.

Som många vet, har jag svängt min diet. Jag kör mycket mer kolhydrater. Jag undviker linolsyra (det enda som jag är smått rigid med) och jag undviker olösliga fibrer och antinutrienter. Jag gör en hel del undantag när jag blir bjuden eller det är kalas. Inte med linolsyra, men med mjukare regler som ”helst inget spannmål” eller att lite antinutrienter inte är så farligt en dag. Jag har ju inga regelrätta allergier eller intoleranser. Har man det, måste man såklart undvika det man inte tål.

Jag vet också att för att återställa den ämnesomsättning man sänkt mer och mer genom lowcarb och för lite kcal (man blir inte alltid mager av det, man kan bli tröttare i stället, och vissa kan t.o.m. ha svårt att tappa vikt, så det är inte helt lätt för alla att upptäcka att man äter för lite), så måste man ofta väga lite mer. Man måste signalera till kroppen att ”här råder inga svälttider – skruva upp ämnesomsättningen”. Så nu har jag kämpat mig till några kilon (det är inte kämpigt att äta i sig, mer att acceptera lite mer vikt, trots att den inte är särskilt hög på någpot sätt alls, bara jämfört med innan).

Jag vill avsluta med att citera en av mina nya ”gurus” (om man nu ska säga så, jag följer dem inte till punkt och pricka, eller jo, nedanstående följer jag till punkt och pricka), Danny Roddy:

However, it quickly became clear that the ones who had the most success were not the ones that headed my advice most closely, but rather were active in the process of demystifying their own problems:

– Using a realistic view of the organism
– Collecting data
– And engaging in rational evidence-based self-experimentation.

Glöm det inte!