Katekolaminer och dieter

När jag först började ana att något var fel med de olika dieter jag provade (GAPS, Paleo, lowcarb) fann jag ganska snart information om katekolaminer och deras roll vid dieter, särskilt när man mår väldigt bra väldigt fort, men ofta kollapsar efter ett tag.

Men vad är katekolaminer? Det är ämnen som har en ”katekol-grupp” och de tre vanligaste är adrenalin, noradrenalin och dopamin. Hormoner som spelar roll vid stress och energi. Vi mår bra av dem, men inte av att ha ständigt påslag.

Alla har säkert hört talas om att en anorektiker i början av sin sjukdom mår väldigt bra. Massor av energi trots mycket lågt intag av mat. Efter ett tag kollapsar personen. Eftersom den äter mycket lite, ser det ju logiskt ut: den är för smal för att orka, den håller på att svälta ihjäl. Få känner kanske till att katekolaminer spelar en stor roll, och att även om vikten aldrig blir så låg som hos de som går raka vägen mot att dö om ingen hjälper dem, så kommer kollapsen att komma förr eller senare.

Detta beror på att när kroppen utsätts för stressen att inte få tillräckligt med mat, kommer den att gå igång på katekolaminer. Dessa tar slut förr eller senare. Hos en anorektiker kan det gå ganska fort då svälten är ganska extrem.

Vad man kanske inte inser, är att samma mekanism förekommer vid en rad olika dieter. De som fastar kortare tider känner oftast till att ”man blir så pigg av att fasta”. Det beror på katekolaminreaktion. Men fastan bryter vi innan vi kollapsar.

Många vet att man blir energifylld under en lyckad bantning. Samma funktion där.

Många har numer även erfarenheter av att ha följt en eller flera modedieter som paleodiet, GAPS, lowcarb eller liknande. Dessa mår ofta bra till en början, men många klarar sedan plötsligt inte att hålla dieten, kollapsar eller mår dåligt. Det kan gå fort, och det kan ta lång tid – och ibland kan en del må dåligt först, sedan bra, sedan kollaps efter en tid. Längsta jag har hört, är en man som kollapsade av lowcarb-paleo efter 6,5 år! 1,5 år efter det, fortsatte han med dieten, fast övertygad om att det inte kan vara något fel på den, utan att han inte varit tillräckligt strikt. Nu har han bytt spår, men det tar tid att återgå, man bråkar med kroppen på epigenetiknivå, och kan slå på ”fetmagenen” eller ”sparlågegenen” genom att kroppen känner begränsad tillgång på något födoämne.

Funktionen bakom det här, är att kroppen reagerar på att man tar bort grupper av födoämnen eller makronutrienter som den är van vid. Plötsligt får den inte lättillgänglig energi i form av kolhydrater, proteiner, fett eller kanske kalorier över huvud taget. Först reagerar den med stress/katekolaminer, och senare genom att ställa om kroppen till svältläge. Man blir trött, får lågt cortisol och nedskruvad sköldkörtel.

Jag mådde omedelbart bra av ganska lowcarb GAPS t.ex. Men efter något halvår började svårare problem än innan. Eftersom GAPS-folket inte ville erkänna, utan slängde ut mig ur gruppen för att hindra att information om problemen spreds, tog jag mig ganska snabbt ur just GAPS. Jag övergick till Paleo, och började äta stärkelse. Men i Paleo fastnade jag ett bra tag till, och i stället för att inse varför jag mådde sämre och sämre, så trodde jag på allvar att jag inte var tillräckligt strikt eller att jag måste utesluta mer och mer mat. Problemet var att maten inte var tillräckligt lättsmält och att jag fick för lite kolhydrater. Jag har tidigare i livet haft ätstörningsproblem, och efter sådana påfrestningar reagerar man ofta snabbare på nästa påfrestande diet.

När jag lade om min kost i riktning mot nuvarande, kände jag hur stressen lade sig och jag fick ett annat slags trötthet som var mer som ett lugn än den stressade tröttheten vid kollapsen. Det var så tydligt att jag verkligen överbelastat mig med något slags stressreaktion.

Det som får mig att skriva om detta idag, är att i olika Facebook-grupper kan jag ständigt läsa inlägg från folk som blivit nästan omedelbart friska av en diet, tappat massa vikt o.s.v. och som lär ut och tipsar andra som genast och okritiskt tar till sig. Personerna som är saliga i sin nya diet, har INTE kommit förbi kritiska faser, och har inte en aning om att det kan vara en katekolaminreaktion alltihop. I kostgrupper ser man nästan hur många som helst som ständigt antingen misslyckas att hålla dieten (för att de får sug eller blir trötta) eller sådana som utesluter mer och mer, är striktare och striktare, men ändå aldrig friskare mer än kanske tillfälligt eller om de håller en riktigt märklig diet. Ofta var de inte alls så känsliga innan de började, även om det självklart finns undantag. Det är ju de lyckade undantagen som driver på att dieterna ändå finns och får anhängare.

Somliga mår faktiskt bra av lowcarb, paleo eller vegankost i längden. År ut och år in. Det betyder inte att alla kommer att göra det. En svårighet att hålla en diet för att man känner sig trött eller får sug, är en kraftig vink om att det är fel. Att må direkt och kraftigt bra, är också en vink om att man bör se upp. Det är katekolamineffekten. Så fort man märker att man kanske faktiskt är lite speedat välmående (och känner sig salig inför dieten), eller efter ett kortare eller längre tag upplever att man tacklar av, bör leda till att man funderar över sin kost och katekolaminer eller bara att det kanske inte är rätt för just mig.

Det kan såklart finnas fler anledningar till att man mår dåligt av en diet. Den kan vara ensidig eller sakna något viktigt. Man kan förledas att tro att det är ofarligt att testa, men tar man bort nästan ALLT av något man tidigare åt en hel del av, så krävs det planering för att se till att det ersätts. En del äter ofrivillig lowcarb t.ex. – inser inte att GAPS eller paleo kan leda till lowcarb fast man inte tänkt det. En del slutar äta frukt, men ökar inte på grönsaker och inser inte att de där lowcarbätande inuiterna äter råa eller fermenterade ögon och lever för att få i sig nödvändiga vitaminer. En del slutar med kolhydrater och byter ut mot grönsaker, och inser inte att energibrist är orsaken till trötthet.

Här skriver Matt Stone om The Catecholamine Honeymoon – ”katekolamin-smekmånaden”.

Om man tänker efter lite, så kommer man snart på att dessa som harvar på utan att bli bättre (blir snarare sämre) och de som undrar varför inte dieten funkar längre – dem har man stött på ganska ofta i dietgrupper och dietforum. Om vi är medvetna och lyhörda på vår kropp, och inte litar blint på råd från andra, så kan vi lättare navigera fram till en diet som passar oss. Vare sig det faktiskt funkar med lowcarb, eller passar bättre med Ray Peat-diet eller husmanskost.

Detta eviga vattendrickande (och saltundvikande)

Har ni problem med svullnader, med ständigt nattkissande, med låg temperatur, med stress och låg ämnesomsättning? Då kan detta inlägg vara av intresse. Sist står tips om vad man kan läsa för att lära mer om detta.

Att salt är farligt och ska undvikas har vi hört nästan hela livet.

Att man ska dricka mycket, mer än man vill, har man också hört. Man får tips om hur man får i sig mer vatten, och hur man har med sig vatten överallt. Man ska dricka tills urinen är helt utspädd helst. Sägs det.

Vad händer då?

Att inta mer vätska än vi behöver, gör att vi måste utsöndra det. Såklart. Med urinen följer salter, särskilt natrium. Är man inte på topp och kan balansera detta, utan kanske utbränd, deprimerad, har metabola problem /hypothyreos och undervarianter) så klarar man inte det så bra. Man kan skapa en natriumbrist och allmän elektrolytobalans. När natrium blir lågt, får vi symptom på hyponatremi, t.ex. svullnad, men också irritation, yrsel, lättare förvirringskänsla. Nu får vi ju inte de akuta och dödliga symptomen om vi inte dricker så mycket att vi blir s.k. vattenförgiftade, utan det handlar mer om kroniska problem av lättare art. Dock tillräckligt svåra för att skapa stora problem. Akut renodlad hyponatremi är livshotande och man kommer inte gå runt med det, utan själv förstå att det är dags att ringa akuten/ambulans. Det svåra tillståndet har mycket lägre värden i blod än vi har. Vi kan ligga runt nedre referens, och vissa hamnar inte utanför ref.

På grund av tvåvägsfunktionen a ger b, och b ger a (som går igen i mycket), kommer det ökade intaget ge stress och starta en ond cirkel. Stress ger nämligen ofta ett behov av att kissa (samma funktion som när en person som chockas kissar ned sig, fast inte samma nivå), och skapar vi en situation där vi är oftare kissnödiga än normalt, blir vi stressade och kissar mer. Stressen ger även låg temperatur som på samma tvåvägssätt driver på hypometabola tillstånd. Stress i sig startar ofta problemen, som vi sedan håller vid liv genom diverse underliga kostråd, som: drick flera liter extra vatten per dag, eller, blir du törstig så har du druckit för lite. Nej, inga andra djur dricker om de inte är törstiga. Även användande av laxermedel eller lavemang, drar ut elektrolyter och skapar obalanser, vilket kan starta samma onda cirkel.

Den som dricker mycket, ofta i kombination med för lite natrium i intag eller i kroppen, har ofta nedanstående problem:
– kissar ofta och genomskinligt. Ibland så ofta att man får ont av allt torkande.
– sover inte hela natten igenom utan att vakna och kissa.
– kan vakna under natten, vara kallsvettig, ha svårt att somna om (adrenalinsystemet har en topp någonstans 1-3 på natten).
– känner sig ständigt uttorkad och törstig.
– kan vara svullen och tro att den behöver mindre salt.
– förstoppning eller diarré.

I Matt Stones böcker (Matt är mycket intresserad av detta, och tycker att salt är så viktigt att det nästan borde vara sin egen näringsgrupp) står att man faktiskt kan mäta temperatur en stund efter mat- och dryckintag och märka rätt tydliga skillnader om man dricker mer och intar lite salt, eller tvärtom.

Jag har testat att vid sängdags inta 0,5 tsk salt med 1 tsk socker. Och då sovit bättre. Framför allt kissar jag ALDRIG på natten mer, förutom då jag är extra stressad.

Jag kan också märka att så fort jag blir tömd på energi (jag har fortfarande kvar det sista: mycket lågt cortisol), så blir jag kall och trött, och kissnödig. När man vet om det här, så märks det väldigt tydligt och man slutar att förvånat undra varför man är frusen eller springer på toa plötsligt. Tar jag salt + socker då, så försvinner problemen. Samma salt + socker använder jag om jag råkat gå ut och gå precis innan jag ”tar slut”. Grejen är att kombinera. Utan salt, får man bara en sockerkick vid en s.k. blodsockerkänning, som det här ofta känns som när det händer akut. Naturligtvis lever man inte på detta, utan det är en akutåtgärd eller kan användas inför sänggående. Saltet får bäst effekt ihop med lite snabba kolhydrater, och optimalt sett så borde man ha lite fett och protein också. Ta en salt ostbit funkar därför liknande.

Jag har alltså slutat att dricka förutom då jag är törstig. Nu dricker jag en smoothie på morgonen (näringstät, och med salt i, för att undvika utspädning i kroppen), några koppar kaffe samt 2 portioner kefir per dag. jag sköljer även ned ett par tillskott med vatten. Så jag dricker nästan inget mer. Ibland blir jag törstig, och då dricker jag såklart. Till maten tar jag inget vatten alls, om jag inte blir törstig. Något att tänka på om man under lång tid går på GAPS i stadierna där man äter nästan bara buljong.

Mer natrium kan även lösa förstoppningsproblematik för många, men för andra krävs även kalium. Det beror lite på hur obalanserna ser ut.

Hur uppnår man balansen?

För att balansera sig fram:
– Öka saltintaget! Du har ca 0,9 % salt i dina kroppsvätskor, så ha minst denna salthalt i vätskor och mat. 1 % brukar innebär att det inte smakar vattnigt och inte salt. Därför att vi har samma halt. Ha gärna lite mer i början och vid känningar av kyla, stress eller kissnödighet.
– Målet är att kissa var fjäre timma under vaken tid, och inget på natten, samt inga uppvaknanden. Regulera genom saltintag.
– Urinen ska vara ”kissgul”. Färgen kallas så för att urin ska se ut så. Den ska lukta urin och se ut som urin. Den ska INTE vara genomskinlig och mer verka som vatten. Men man ska inte heller ha mörkgul starkt luktande urin. Då kan man dricka lite mer eller minska lite på saltet, vilket man nu verkar ha dragit för långt. (Man ska INTE fylla kapslar med salt och svälja massor, utan smaklighet kan styra, samt enstaka ”snabbt skölja ned någon halv tsk”.)
– Det bästa är att kombinera saltet med lite snabba kolhydrater som ex torkad frukt eller lite socker, särskilt när man hävder ett tillstånd som sömnlöshet, frekvent urinerande, stress, kalla händer och fötter. Jag tror att fett och protein är bra att ha till också, så gärna ost eller smarta snacks (d.v.s. med ett bra fett, inte solrosolja/rapsolja, utan eko palmolja, hich oleic sunflower oil [=low linoleic], kokosfett o.s.v.. Är det inte akut, så följer saltet mer normalt med vanliga maten och man behöver inte tänka så mycket på denna punkt.

Matt Stone skriver om hur han märker att han blir nästan för varm om han äter för mycket salt. Då är det som sagt bara att tänka att man kommit rätt långt på väg, samt ta sig ett glas vatten och vara lite mer avslappnad med saltet (den som bara saltar efter behag kommer sällan råka ut för det där).
Hur är det med farligheten då?

Ja, all forskning som jag har sett (inte diverse tolkningar i flera steg), visar att salt kan vara farligt när man redan är hjärtsjuk. Inte att salt orsakar hjärtsjukdom. Låter det konstigt? Se på det som en person som brutit ett ben. Att gå ut och gå är ingen bra idé för personen. Men vi avråds inte i allmänhet från att promenera, med motiveringen att det skulle orsaka benbrott. Var kritisk till hur forskning förs ut och fram. Ibland har dessa tolkningar ett annat syfte än vårt bästa (syftet kan vara pengar, få stöd för egna teorier eller liknande).

Observera att jag råder inte någon som har farligt högt blodtryck och kanske går på mediciner, att börja salta massor. Oavsett vad jag tror om sjukdomar, så bör man inte testa vad som helst ihop med medicinering och tillstånd som man inte har full kontroll över än. Tala alltid med er läkare om ni har sådana problem.

När man börjar äta mer salt, om man haft riktigt lågt intag, kan det hända att man blir svullen först. Det brukar gå över efter några dagar. Sedan brukar man bli mindre svullen än innan, när vävnaderna kan fördela vätska som de ska. Tyvärr tror ofta folk att detta betyder att man ska undvika salt. Så trodde även jag. Jag fick extrema svullnader efter en räk- eller kräftfest. Det händer aldrig nu.

Man kan också ha obalans i fler elektrolyter, som magnesium, kalcium, kalium. Misstänker man det, exempelvis om man haft svårare ätstörning, så bör man låta testa sig om man tänker inta större mängder salt. Särskilt kalium kan vara förhöjt vid binjureutmattning (adrenal fatigue som man får efter åratal av stress) och för lågt om man haft bulimi eller behövt använda laxermedel. En som jag, vet då inte alls, och bör testa sig. Blod visar ofta inte så mycket eftersom det är så viktigt med balans i blodet att där syns det sist, men man brukar se om man ligger i övre eller undre halvan av referens. Ligger man som jag i undre halvan på kalium, så har man troligen inte överskott. Exakt hur man är obalanserad beror alltså på många saker: om man kräkts, laxerat, om man har en binjureutmattning som berör hela binjurebarken, eller bara cortisolsystemet, om man stressar mycket eller ej, om man medvetet uteslutit vanligt salt eller ej, och hur man druckit.

Att tillföra mer salt genom att salta till smaklighet, samt tillsätta ca 1 % i dryck, skadar dock inte i dessa fall (stycket ovan. De som har svår hjärtsjukdom eller konstaterade svåra , kanske livshotande obalanser som läkare kontrollerar och kanske behandlar, bör lyssna på läkaren tills de är stabila!), men kan hjälpa mycket.

Hur vet man om man får för mycket salt? Matt Stone skriver att man känner sig som en tung robot som rör sig sakta. Drick då vatten! Också att det är ofarligt och visar att det ska mycket till att få för mycket salt (om man inte gör idiotgrejen att fylla kapslar med salt och inta mängder). Jag har inte råkat ut för detta, och har intagit några tsk mer salt per dag utan annat än positiva effekter samt att jag ibland får en sund törst som jag följer.

Observera att om du redan äter mycket natriumsalt, så är inte detta inlägg till för att mana på att man ska salta så mycket man någonsin kan. Det är vanligt att man som hälsointresserad drar saker för långt och nästan följer olika råd fixerat. Mer salt för den som äter för lite, och INTE så mycket salt man någonsin kan få i sig. Inte heller de som behöver mer salt, är rekommenderade att få en ny fixering och proppa i sig så mycket salt de kan. Optimala nivåer är bäst, varken för lite eller för mycket. Målet är att man saltar och dricker efter behag, och att vara lite mer extrem i början, en övergångsperiod.

Om du vet med dig att du dricker en hel del, och kanske undviker salt, prova att salta lite mer. Du kanske upplever en enorm skillnad i stressnivå och välmående.

Studie från Chalmers, där det rekommenderade låga saltintaget ifrågasätt: https://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/nyheter/detalj//studie-ifragasatter-rekommenderat-dagligt-saltintag-.cid1229809

Matt Stone har skrivit om salt och vatten i nästan alla böcker, men mest i boken som heter Hypoglycemia. Som vanligt rekommenderar jag även boken Diet recovery (ej 2:an) för den som vill få så mycket M. Stone som möjligt i samma bok.

Hur ser ni på dieter och kost?

Under mina ganska många år med olika diet-grepp för att återfå hälsa, har jag ofta stött på stor rigiditet. Man följer sin guru till punkt och pricka.

Man funderar sällan på om det kan finnas något dåligt med råden, om det kanske inte passar just mig o.s.v.

Detta resulterar inte sällan i sämre resultat. Man tar D-vitamin fast man inte tillhör den stora massa som behöver. Man tar en drös andra tillskott på samma sätt, och i vissa fall far man illa av det. Man äter lågkolhydratkost fast det inte passar, och slutar inte, utan blir ÄNNU striktare, när tecknen på att det är fel kommer.

Ju mer extrem kost, desto mer rigiditet råder. Jag har stött på det som mest inom lowcarb, GAPS och vegankost. Efterom man tror så hårt på en auktoritet som t.ex. Dr Natasha Campbell McBride (GAPS), eller teorier som är mer sanning p.g.a. upprepning än något annat (LCHF) eller logiska förklaringar som känns bra, men verkligheten är inte så enkel (de flesta dieter) så tar man inga varningstecken på allvar. Ofta försöker man i stället ännu hårdare och undrar varför man inte blir bättre.

Som många vet, har jag svängt min diet. Jag kör mycket mer kolhydrater. Jag undviker linolsyra (det enda som jag är smått rigid med) och jag undviker olösliga fibrer och antinutrienter. Jag gör en hel del undantag när jag blir bjuden eller det är kalas. Inte med linolsyra, men med mjukare regler som ”helst inget spannmål” eller att lite antinutrienter inte är så farligt en dag. Jag har ju inga regelrätta allergier eller intoleranser. Har man det, måste man såklart undvika det man inte tål.

Jag vet också att för att återställa den ämnesomsättning man sänkt mer och mer genom lowcarb och för lite kcal (man blir inte alltid mager av det, man kan bli tröttare i stället, och vissa kan t.o.m. ha svårt att tappa vikt, så det är inte helt lätt för alla att upptäcka att man äter för lite), så måste man ofta väga lite mer. Man måste signalera till kroppen att ”här råder inga svälttider – skruva upp ämnesomsättningen”. Så nu har jag kämpat mig till några kilon (det är inte kämpigt att äta i sig, mer att acceptera lite mer vikt, trots att den inte är särskilt hög på någpot sätt alls, bara jämfört med innan).

Jag vill avsluta med att citera en av mina nya ”gurus” (om man nu ska säga så, jag följer dem inte till punkt och pricka, eller jo, nedanstående följer jag till punkt och pricka), Danny Roddy:

However, it quickly became clear that the ones who had the most success were not the ones that headed my advice most closely, but rather were active in the process of demystifying their own problems:

– Using a realistic view of the organism
– Collecting data
– And engaging in rational evidence-based self-experimentation.

Glöm det inte!

Hur gör jag nu?

[Edit feb 2019: Ja, nu har jag bestämt mig för att ta bort mina ovetenskapliga tips som jag inte kan stå för. Inte vill jag bidra till mer alternativ fakta än vad som redan cirkulerar. Jag har rensat bort ganska mycket, och låter ofarliga, nyttiga och intressanta saker vara kvar. Samt såklart skötselinfo och försäljning av mina kulturer för kefir och kombucha.]

Efter att ha varit med om ett turbulent år, där GAPS först läkte och sedan skadade mig, där paleo först gjorde det bättre, men sedan blev helt fel, där jag gick ned på lowcarb, mådde bättre först, men sedan fick sänkt metabolism och började tappa hår.

Jag har varit restriktiv på olika sätt, mått bättre först, men sedan dåligt. Att vara restriktiv innebär nästan alltid att man också blir ännu mer känslig (givetvis, har man svår intolerans eller allergi, så måste man ju låta bli att äta det man inte klarar) mot det man undvikit.

Efter att jag blev dålig på GAPS, har jag funderat mer och mer men inte haft en klar linje i hur jag lite halvt undermedvetet tänkt.

Sedan trillade jag över Matt Stones böcker av en slump, samt läste Chris Kresser. De redovisade fall efter fall som var exakt som jag (inte exakt samma i varje punkt, utan att de mått bättre först och sedan blivit sjukare och sjukare).

Så nu vet jag vad jag anser, klart och tydligt: SLUTA DIETA. Inte vara så restriktiv mer än möjligtvis i en inledande läkande period, sedan: ”ät för sjutton, sluta att sänka ämnesomsättningen!”

Alla restriktiva dieter, vegankost, LCHF, lågfett, restriktiva former av paleo, GAPS o.s.v. sänker på sikt metabolismen, och skapar problem med de födoämnen man utesluter.

Så nu är min fundering: vad gör jag med min blogg? Jag kan inte längre stå för den restriktiva GAPS mer än som en kortare fas möjligtvis. Inte heller kan jag ALLS stå för vissa extrema GAPS-råd, som högt intag av lök och vitlök m.m. Lavemang och 2 lite buljong per dag, kan skapa rejäla obalanser i natrium och kalium så 4 måltider buljong per dag rekommenderar jag inte mer än högst några dagar.

Jag vill gärna fortsätta skriva mer i den stil jag haft det senaste, om bra mat, om nyheter om metabolism och sjukdom relaterat till kost. Om rätt tillagningssätt och födoämnen man faktisk KAN utesluta där det finns fullgoda andra råvaror att äta i stället. De namn på ätandet jag står för mer, ligger någonstans mellan normalfördelad paleo och WAPF. Inte så restriktiv som paleo, men inte så tillåtande för baljväxter och spannmål som WAPF.

Tja, hur gör man? Synd att radera allt gammalt. Och hela strukturen är uppbyggd efter GAPS och extrema dieter.