Katekolaminer och dieter

När jag först började ana att något var fel med de olika dieter jag provade (GAPS, Paleo, lowcarb) fann jag ganska snart information om katekolaminer och deras roll vid dieter, särskilt när man mår väldigt bra väldigt fort, men ofta kollapsar efter ett tag.

Men vad är katekolaminer? Det är ämnen som har en ”katekol-grupp” och de tre vanligaste är adrenalin, noradrenalin och dopamin. Hormoner som spelar roll vid stress och energi. Vi mår bra av dem, men inte av att ha ständigt påslag.

Alla har säkert hört talas om att en anorektiker i början av sin sjukdom mår väldigt bra. Massor av energi trots mycket lågt intag av mat. Efter ett tag kollapsar personen. Eftersom den äter mycket lite, ser det ju logiskt ut: den är för smal för att orka, den håller på att svälta ihjäl. Få känner kanske till att katekolaminer spelar en stor roll, och att även om vikten aldrig blir så låg som hos de som går raka vägen mot att dö om ingen hjälper dem, så kommer kollapsen att komma förr eller senare.

Detta beror på att när kroppen utsätts för stressen att inte få tillräckligt med mat, kommer den att gå igång på katekolaminer. Dessa tar slut förr eller senare. Hos en anorektiker kan det gå ganska fort då svälten är ganska extrem.

Vad man kanske inte inser, är att samma mekanism förekommer vid en rad olika dieter. De som fastar kortare tider känner oftast till att ”man blir så pigg av att fasta”. Det beror på katekolaminreaktion. Men fastan bryter vi innan vi kollapsar.

Många vet att man blir energifylld under en lyckad bantning. Samma funktion där.

Många har numer även erfarenheter av att ha följt en eller flera modedieter som paleodiet, GAPS, lowcarb eller liknande. Dessa mår ofta bra till en början, men många klarar sedan plötsligt inte att hålla dieten, kollapsar eller mår dåligt. Det kan gå fort, och det kan ta lång tid – och ibland kan en del må dåligt först, sedan bra, sedan kollaps efter en tid. Längsta jag har hört, är en man som kollapsade av lowcarb-paleo efter 6,5 år! 1,5 år efter det, fortsatte han med dieten, fast övertygad om att det inte kan vara något fel på den, utan att han inte varit tillräckligt strikt. Nu har han bytt spår, men det tar tid att återgå, man bråkar med kroppen på epigenetiknivå, och kan slå på ”fetmagenen” eller ”sparlågegenen” genom att kroppen känner begränsad tillgång på något födoämne.

Funktionen bakom det här, är att kroppen reagerar på att man tar bort grupper av födoämnen eller makronutrienter som den är van vid. Plötsligt får den inte lättillgänglig energi i form av kolhydrater, proteiner, fett eller kanske kalorier över huvud taget. Först reagerar den med stress/katekolaminer, och senare genom att ställa om kroppen till svältläge. Man blir trött, får lågt cortisol och nedskruvad sköldkörtel.

Jag mådde omedelbart bra av ganska lowcarb GAPS t.ex. Men efter något halvår började svårare problem än innan. Eftersom GAPS-folket inte ville erkänna, utan slängde ut mig ur gruppen för att hindra att information om problemen spreds, tog jag mig ganska snabbt ur just GAPS. Jag övergick till Paleo, och började äta stärkelse. Men i Paleo fastnade jag ett bra tag till, och i stället för att inse varför jag mådde sämre och sämre, så trodde jag på allvar att jag inte var tillräckligt strikt eller att jag måste utesluta mer och mer mat. Problemet var att maten inte var tillräckligt lättsmält och att jag fick för lite kolhydrater. Jag har tidigare i livet haft ätstörningsproblem, och efter sådana påfrestningar reagerar man ofta snabbare på nästa påfrestande diet.

När jag lade om min kost i riktning mot nuvarande, kände jag hur stressen lade sig och jag fick ett annat slags trötthet som var mer som ett lugn än den stressade tröttheten vid kollapsen. Det var så tydligt att jag verkligen överbelastat mig med något slags stressreaktion.

Det som får mig att skriva om detta idag, är att i olika Facebook-grupper kan jag ständigt läsa inlägg från folk som blivit nästan omedelbart friska av en diet, tappat massa vikt o.s.v. och som lär ut och tipsar andra som genast och okritiskt tar till sig. Personerna som är saliga i sin nya diet, har INTE kommit förbi kritiska faser, och har inte en aning om att det kan vara en katekolaminreaktion alltihop. I kostgrupper ser man nästan hur många som helst som ständigt antingen misslyckas att hålla dieten (för att de får sug eller blir trötta) eller sådana som utesluter mer och mer, är striktare och striktare, men ändå aldrig friskare mer än kanske tillfälligt eller om de håller en riktigt märklig diet. Ofta var de inte alls så känsliga innan de började, även om det självklart finns undantag. Det är ju de lyckade undantagen som driver på att dieterna ändå finns och får anhängare.

Somliga mår faktiskt bra av lowcarb, paleo eller vegankost i längden. År ut och år in. Det betyder inte att alla kommer att göra det. En svårighet att hålla en diet för att man känner sig trött eller får sug, är en kraftig vink om att det är fel. Att må direkt och kraftigt bra, är också en vink om att man bör se upp. Det är katekolamineffekten. Så fort man märker att man kanske faktiskt är lite speedat välmående (och känner sig salig inför dieten), eller efter ett kortare eller längre tag upplever att man tacklar av, bör leda till att man funderar över sin kost och katekolaminer eller bara att det kanske inte är rätt för just mig.

Det kan såklart finnas fler anledningar till att man mår dåligt av en diet. Den kan vara ensidig eller sakna något viktigt. Man kan förledas att tro att det är ofarligt att testa, men tar man bort nästan ALLT av något man tidigare åt en hel del av, så krävs det planering för att se till att det ersätts. En del äter ofrivillig lowcarb t.ex. – inser inte att GAPS eller paleo kan leda till lowcarb fast man inte tänkt det. En del slutar äta frukt, men ökar inte på grönsaker och inser inte att de där lowcarbätande inuiterna äter råa eller fermenterade ögon och lever för att få i sig nödvändiga vitaminer. En del slutar med kolhydrater och byter ut mot grönsaker, och inser inte att energibrist är orsaken till trötthet.

Här skriver Matt Stone om The Catecholamine Honeymoon – ”katekolamin-smekmånaden”.

Om man tänker efter lite, så kommer man snart på att dessa som harvar på utan att bli bättre (blir snarare sämre) och de som undrar varför inte dieten funkar längre – dem har man stött på ganska ofta i dietgrupper och dietforum. Om vi är medvetna och lyhörda på vår kropp, och inte litar blint på råd från andra, så kan vi lättare navigera fram till en diet som passar oss. Vare sig det faktiskt funkar med lowcarb, eller passar bättre med Ray Peat-diet eller husmanskost.

Att prova tillskott, naturpreparat och dieter hur som helst.

Ibland blir jag skrämd av vad folk skriver. De hör ett tips om att något ”är bra för oss med hypo” eller ”ett måste när man är stressad eller utbränd”.

Jag har själv varit sådan. Testat både det ena och det andra, ibland i rejält höga doser, ibland bara med dåliga effekter eller hål i plånboken.

Många tror att eftersom det inte finns några listor likt de i FASS, över biverkningar, så har naturpreparat färre eller inga biverkningar än läkemedel. Eller så tror man det felaktiga ”naturligt är inte farligt”, men tänk då på digitalis och andra starka mediciner. Oftast handlar det om att det just inte finns studier på biverkningar, eller att preparatet är svagt. Men ett preparat som t.ex. höjer serotonin, kan, precis som vanliga mediciner som höjer serotonin, orsaka serotonergt syndrom vid tillräckligt hög dos.

Nu var det kanske inte biverkningar jag tänkte fokusera på, utan på att man bör ändra inställning och vad man kan göra.

Några exempel:
– D-vitamin kan man ta upp till 10 000 IE per dag utan problem. Jag åt 5 000 IE per dag och fick toxiska 350 nmol i blodet enligt test. Man bör inte ligga över 250 eller om det var 275. Som optimal nivå (labreferenserna är superlåga, under det som anses optimalt, så dem jämför jag inte med). Så höga nivåer kan ge för högt upptag av kalcium, som sedan inte kan lotsas rätt, utan ge förkalkningar i mjukdelar.

– Äta för mycket lök. Lök, även vitlök, innehåller allicin. Detta ämne ger en speciell anemi hos djur. Livshotande. Många inser inte att vi bara hanterar allicin bättre. Vi får samma anemi och vi är känsliga, eller följer råd om att äta mycket lök (t.ex. de mängder det kan bli om man äter GAPS-diet).

– Detoxande leror och preparat. Jag vet inte varför, men vissa kan påverka benmärgen så att man drabbas av en annan slags anemi där alla blodkroppar sänks. Kanske preparatet i sig självt, eller om lagrade gifter släpps fria. Var försiktiga med sådant som kallas detox. Effekterna som vi tror är die off eller utrensning, är ibland bara kroppens reaktion på något som är ytterligare belastande.

– Gurkmeja eller det gula ämnen kurkumin (curcumin). Detta sägs vara antiinflammatoriskt. Och de må vara så, men det kelerar också järn och koppar. Den som äter detta under lång tid, riskerar att drabbas av järnbrist eller mineralobalanser. Curcumin finns som verksamt ämne i mediciner/preparat som tas vid hemokromatos (för mycket järn, kroppen gör sig inte av med det).

– Niacin, nikotinsyra, d.v.s. inte nikontinamid. Flushen beror på prostaglandiner av typ 2 (de inflammatoriska) så man kan faktiskt fundera över hur nyttigt det kan vara. Jag tog en kur på en nivå som gav en flush. 2-3 gånger per dag. Det blev inte megadoser (inte ens halvvägs mot de högsta terapeutiska doserna). Niacin sägs ju ”bara vara B-vitamin som kissas ut = ofarligt”, men jag blev irriterad, argsint, röda svullna ögon dygnet runt, kände mig som om jag hade influensa, och fick kommentarer av de flesta om hur sjuk jag såg ut. Naturligtvis fick jag inga som helst goda effekter.

– Lakrits. Detta förordas friskt vid lågt kortisol, utbrändhet o.s.v. Anledningen är att det innehåller glycyrrhizinsyra som funkar som aldosteron, och höjer natrium men sänker kalium. Detta leder också till höjt blodtryck. Det kan vara ett bra preparat, om man vet att man behöver just den effekten,m samt följer via blodprov vad som händer. Men det finns folk som INTE behövde sänka sitt kalium, och vissa hamnar på akuten, i allra värsta fall med hjärtpåverkan och hjärtstopp.

– Lavemang, med kaffe, salt, eller utan. Inom GAPS t.ex. förordas lavemang. Lavemang spolar ut elektrolyter och kommer att påverka elektrolytbalansen. I allra värsta fall med hjärtpåverkan (det handlar om natrium och kalium igen).

– Naturliga medel som hjälper tarmen. Nej, det är inte bara laxoberal & c:o som ger beroende eller elektrolytobalanser. Allt som får tarmen att jobba mer, kommer på sikt att göra den mer beroende av att få hjälp med det. Ganska logiskt egentligen, eftrsom en tarm som ”vill” jobba sakta, kommer att slappa ännu mer om något sätter mer fart på den. Man blir beroende av preparatet. Och allt som funkar genom att dra vätska till tarmen, som Mg-oxid, riskerar att dränera oss på kalium.

– Alla vitaminer som ”kissas ut” tros vara ofarliga, men dels kan höga doser belasta njurarna, och dels kan man få konstant för höga värden då kroppen inte hinner göra sig av med ämnena. På samma sätt som att allt för högt vattenintag inte är bra trots att vatten är ofarligt och kissas ut.

– Adaptogener. De sägs boosta binjurarna utan att göra det minsta av det som koffein gör. Hur vet vi det? Det kanske är sant? Men jag har bara hört det av ”folk”. Typiskt en grej som många tar och tror en massa om. Gör man så, så chansar man. Jag vet inte om det är farliga saker, och det är inte ens säkert att koffein är farligt, så kanske spelar det ingen roll, men är det potenta tillskott, så bör man veta mer än att folk i FB-grupper rekommenderar.

– Att inte kolla former på ämnena. Vissa former är overksamma eller rent av skadliga. På samma sätt som bioidentiskt progesteron är cancerskyddande, men gestagen är motsatsen.

– Vissa ämnen ska inte tas ihop. De kan i bästa fall ta ut varandra, i sämsta fall slå sig ihop till något skadligt.

– Att hoppa på diverser dieter utan en tanke. Man hör att fett är dåligt vid reflux, att kolhydrater är dåligt vid reflux, att whole food funkar på diabetes, att lowcarb funkar, att vegankost funkar o.s.v. Men varför funkar de, och är det då något för min situation? Vissa dieter kan motverka, verka bra först men inte sedan, passa ena men inte andra.

– Att äta väldigt mycket av någon råvara, men inte ha hela bilden klar. Vissa saker verkar nyttiga, men innehåller antinutrienter som är ganska kraftfulla. Inte så få personer har ätit sig sjuka genom att överdriva intag av råa kålväxter, råa gröna blad, fullkorn i mängder utan att känna till hur man hanterar fytinsyra, för mycket protein, för snedvriden makronutrientbalans (protetin/kolhydrater/fett), för mycket eller för lite av enskilda aminosyror eller fettsyror p.g.a. högt eller lågt intag av något. För mycket eller för lite salt eller vatten, där man går efter råd i stället för efter kroppens signaler. För mycket rått eller för lite.

Listan kan göras lång. Man inser att man behöver ha mycket kunskap innan man provar diverse saker.

Jag säger inte att man INTE ska ta tillskott. Jag tar själv en del tillskott. Men man bör veta om man verkligen behöver och vad man ska välja. Man bör INTE köpa för att någon tipsar om att ”detta funkar för mig” eller ”alla med X måste ta detta”. Däremot kan man såklart kolla upp om det kan vara något vettigt.

För att kolla, brukar jag först googla rent allmänt om ett ämne eller tillskott. Jag kollar vad det brukar användas för, och när man brukar behöva det. Sedan googlar jag på det ihop med det tillstånd jag vill häva eller behandla. Verkar det vara vanligt och fungera? Verkar folk prata om fallgropar eller är det kanske ett preparat som de ”bara tar” men inte vet om det funkar – och det enda de får är ett stort hål i plånboken? Sedan googlar jag också preparatet ihop med ”side effects” eller liknande, samt ihop med sådant som jag själv vet att jag ligger dåligt till på (som ämnesomsättning/hypo, järnbrist, håravfall där jag såklart inte vill återvända till problemen).

Jag kan också berätta att jag alltid googlar lika noga med läkemedel. Jag är inte en person som hyllar läkemedel precis, utan tar bara om jag verkligen måste.

Att jag kom på att skriva det här inlägget, är för att jag hela tiden ser hur folk börjar med preparat, ofta höga doser, för att de fått något tips. Antingen av andra som tycker att ”det funkar på mig” eller från folk som säger sig vara (eller ger intryck av att vara) något slags näringsterapeuter.

Förut var jag alltså sådan själv. Med tillskott, dieter – även med läkemedel där jag provat en massa saker och råkat illa ut. Man måste faktiskt inte ta emot läkemedel för alla åkommor. Fråga läkaren om det går att läka ut själv, om det finns alternativ, kolla (googla) om det verkar finnas kostförändringar eller råd om kost som kan bota eller lindra. (Och ja, man bör vara lika skeptisk till kostråd, googla googla googla allt, noga.)

Största problemet för mig och kosttillskott har kanske inte varit att de ibland varit skadliga, utan det enorma hål i min plånbok som de skapat. Verkningslösa tabletter som i stort sett varit som att stoppa i sig kapslar med tillsatser.

Jag äter som sagt en del tillskott än, några som jag misstänker behov av, och där jag minutiöst kollat former på ämnena, tillsatser, tillverkarnas rykte o.s.v.

Linolsyra, har ni tänkt på det?

Visst har ni hört om att omega 3 är bra för att det balanserar omega 6 som är dåligt? Ja, det har man hört, men har man reflekterat över vad det handlar om?

För det första är det inte all omega 6 man vill balansera bort, utan snarare omega 6-fettsyran linolsyra. Denna fettsyra omvandlas till den inflammationsfrämjande prostaglandinserien 2 (serie 1 är motsatt, och tyvärr är det inte helt enkla processer att förstå sig på, då inga processer sker som tåg på räls).

Linolsyra är även viktig för hibernerande djur när de ska gå i ide. Den hjälper nämligen till att sänka ämnesomsättningen så att de KAN gå i ide. Ger man dessa djur kokosfett i stället, KAN de inte gå i ide. Lipid Metabolism in Hibernators: The Importance of Essential Fatty Acids

Vad får vi för problem av linolsyra?
– Sänkt ämnesomsättning med alla de problem som hör dit (hormonobalanser, håravfall, trötthet, viktproblem åt båda håll).
– Ökad inflammatorisk aktivitet (dåligt vid reumatism, autoimmunitet, håravfall igen)
– Hormonobalans p.g.a. felaktigt balans på fettsyrorna. Hormoner bildas av fettsyror, och kan inte bildas av fel fettsyror. Därför bör vi äta tillräckligt bra balans av fettsyror.

I mitt sökande efter min perfekta diet, letade jag bland folkgrupperna i Blue Zones eller Weston A. Prices folkgrupper. Vad förband dem? Fanns det gemensamma nämnare? Nja, nästan INGA ALLS vad gäller råvaror, hur gärna veganer eller LCHF:are vill detta (och plockar fram enskilda grupper, och glömmer de andra som äter motsatt). Alla grupperna äter olika. Vissa nocarb, andra äter lowcarb. Några äter rejäl highcarb, några äter MASSOR av mejeri och bröd (har vi hört hur giftiga dessa är?). Det finns t.o.m. en grupp sjundedagsadventister som äter vegetariskt och som lever länge och är ovanligt friska (det finns fler inom samma rörelse som har ohälsa p.g.a. sin kost, men läs vidare så kan man förstå skillnaden). Och så var det gruppen som ansågs bli sjuka av att byta till massa baljväxter och spannmål, men som faktiskt ätit baljväxter redan innan de nåddes av moderna kosten. Vid Medelhavet finns två friska populationer som dricker massor av vin, typ 1 liter per dag.

Som man ser när man studerar dessa grupper, så finns inga gemensamma nämnare, först. Men något gör dem ju friskare. Vad?

Med hjälp av mina gurus och egna tankar, har jag kommit fram till följande:
– Deras råvaror är alla närodlade av dem själva, och utan gifter.
– Livsstil och matlagning är ”slow” och avstressad. Man stressar helt enkelt inte.
– Man har ett socialt nätverk, är trygg, högt KASAM, aldrig ensam eller osäker på hur man ska klara sig.
– Man äter nästan ingen linolsyra!

Det är t.ex. allmänt känt att japanska män började få problem med manligt håravfall efter WWII då de tog till sig vår kost. Det har spekulerats mycket i om det beror på socker, rött kött eller kanske mejeri. Nej, det finns ju mängder med populationer som äter massor av sådant utan problem (visserligen kan det finnas skillnader i hur man tål det, och i hur produkterna framställts! Det får vi inte glömma.) Däremot finns en röd tråd: linolsyran som alltid kommer med vår moderna kost. Allt steks, friteras eller får dyrare fetter (t.ex. i bakverk) utbytta mot – linolsyrafetter.

I vår del av världen, där vi har som mest ohälsa, gör vi inget av detta nästan. De tre första punkterna förstår man lätt. Linolsyran är det få som har koll på. Den existerade knappt före industrins tid. Den finns i nötter och fröer, och dessa åts inte alls i samma grad som nu. Oljorna existerade knappt. Först efter industrins framfart, kunde man göra större mängder. Man såg fröer från olika odlingar, gå till spillo, och ville hitta pengar i dessa. Intaget av linolsyra har ökat med 2000 % på hundra år, och troligen ännu mer sedan inudstrirevolutionen.

Förutom i dessa fröer och nötter, hittar vi linolsyra i klidelarna i spannmål m.m. D.v.s. i de fröer som inte är så feta, men det lilla de har, är av samma typ – linolsyrarikt.

Detta leder till att de djur vi föder upp för att äta, lagrar in linolsyra i sitt fett, i stället för den bättre sammansättning de har om de får äta artegen föda (inte spannmål, kraftfoder, baljväxter).

Enligt Chris Kresser, så har vilt och gräsbetesnötdjur samma låga OK innehåll av linolsyra. Konventionellt nötkött (KRAV eller ej KRAV) äter mer kraftfoder, och har 3 gånger högre halt. Grisar och fåglar är ej idisslare, och omvandlar fettsyrorna sämre, så grisars fett innehåller 9 ggr så mycket linolsyra, och fågelfett: 18 gånger mer!

Vad om omega 3? Kan vi inte balansera upp bara? Jo, man ska kunna motverka med höga doser omega 3. Men då får vi ett nytt problem. Högt intag av fleromättade fettsyror. Dessa är instabila och oxiderar lätt, även i oss. Troligen är bästa greppet inte att även öka omega 3, utan att minska omega 6 och äta normala mängder omega 3 (jag har inte kommit fram till optimalt intag, så jag följer faktiskt ”ät fet fisk 1-2 gånger i veckan”, och då kör jag gärna makrill och absolut ALDRIG odlad lax – mer än som undantag om jag blir bjuden). Läs gärna Ray Peats inlägg: Unsaturated fats.

Jag ser ett problem med vissa dieter som ex GAPS, som helt verkar ha missat att fågelfett innehåller så mycket linolsyra, eller att ister gör det också. Även inom paleorörelsen och LCHF återfinns liknande problem. Man bakar massor av nötbröd, och anser ruffa, feta, broskiga delar av ALLA djur vara optimala. Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att man får hålla sig till vilda fåglar och vildsvin om man vill äta gris och fågel, om man inte lyckas hitta uppfödning utan ”fulkost”. Brosket är ju inte fett, så det är inte farligt i sig, men de delar där det finns, är ofta de feta.

Nötbröd ser jag som en fara inom vissa dieter. Det handlar ingalunda bara om antinutrienter som löses med blötläggning, utan just att det blir för mycket linolsyra. Paleoförespråkaren Karl Hultén har skrivit om detta också, (jag håller inte med om hans tro på lowcarb, däremot bra att lowcarbare får info om farliga fettsyror!). Så undviker du de inflammationsskapande fetterna

Här nedan ser du två enkla listor på bra resp dåliga fetter sett ur linolsyravinkel.

Bra:
– Nötfett, d.v.s. från nötkreatur
– Kokosfett (och nötter, smör m.m.)
– Makadamiaolja (och nötter)
– PalmKÄRNolja (tänk på regnskogen…)
– Smör

Dåliga:
– De flesta växtoljor, nötter och fröer utom de som listats som bra
– Fågelfett, kycklingfett, gåsfett, ankfett, så länge djuren matats med spannmål
– Ister (grisfett) så länge djuren matats med spannmål eller baljväxter eller rester med fulfetter i
– Margariner. Dock innehåller dessa ofta mindre linolsyra nu för tiden (gäller kanske inte Becel som väl??? har mycket), därmot massa härdade fetter och skräp. Processat elände.

Ok ibland, som på en sallad ngn gång då och då:
– Olivolja. Vid Medelhavet och friska populationer där, används det rätt mycket, så det kan hända att det finns fler parametrar vi inte känner till.
– Palmolja (ej KÄRN). Samma linolsyrahalt som olivolja, men tänk på regnskogen.

Rapsolja har dubbel halt linolsyra jämfört med olivolja, men mer omega 3. Dock inte tillräckligt (och tänk på att inte inta FÖR mycket fleromättade fetter totalt). Rapsolja är INTE ”nordens olivolja” utan var giftigt fram till förädling så sent som 70-talet (Rapsolja, Shenet). Före dess använt som lysolja, eller som fettandel i sämre margariner.

Och som vanligt kan jag ju uppdatera hur det går för mig när jag följer egna teorier.

Efter att ha ökat på kolhydraterna rejält, blivit mer noga med att undvika antinutrienter och olösliga fibrer, samt minskat linolsyran rejält (kolhydrater och linolsyra största ändringarna), så har jag kunnat minska min sköldkörtelmedicin, har ökad kroppstemp, och, mitt då mitt håravfall är som värst, 3 månder innan det normalt börjar ge med sig (jag har säsongsbetonat), så slutade jag helt tappa hår. Tappar 20-30 strån per dag max. Mina problem med klåda och smärta i hårbotten (burning scalp syndrome = trochodynia eller scalp dysesthesia) som nästan är handikappande, försvann helt också. Magen funkar hjälpligt hela tiden, utan hjälp, fast just det beror nog på kolhydraterna mer än linolsyran.

Den som är intresserad av denna kost för att minska håravfall (inte minst manlig typ), läs gärna vidare på Ray Peats sida som länkas till ovan, och rega er gärna här: Danny Roddy weblog för att få hans bok ”Hair like a fox” gratis (går att köpa på Amazon också: Hair like a fox för Kindle.

Håret må vara ett huvudskäl (haha) för många att ändra kost, men lyckas man, innebär det per definition en bättre hälsa överlag, med bättre ämnesomsättning, ork, mindre värk och inflammationer.

Hur ser ni på dieter och kost?

Under mina ganska många år med olika diet-grepp för att återfå hälsa, har jag ofta stött på stor rigiditet. Man följer sin guru till punkt och pricka.

Man funderar sällan på om det kan finnas något dåligt med råden, om det kanske inte passar just mig o.s.v.

Detta resulterar inte sällan i sämre resultat. Man tar D-vitamin fast man inte tillhör den stora massa som behöver. Man tar en drös andra tillskott på samma sätt, och i vissa fall far man illa av det. Man äter lågkolhydratkost fast det inte passar, och slutar inte, utan blir ÄNNU striktare, när tecknen på att det är fel kommer.

Ju mer extrem kost, desto mer rigiditet råder. Jag har stött på det som mest inom lowcarb, GAPS och vegankost. Efterom man tror så hårt på en auktoritet som t.ex. Dr Natasha Campbell McBride (GAPS), eller teorier som är mer sanning p.g.a. upprepning än något annat (LCHF) eller logiska förklaringar som känns bra, men verkligheten är inte så enkel (de flesta dieter) så tar man inga varningstecken på allvar. Ofta försöker man i stället ännu hårdare och undrar varför man inte blir bättre.

Som många vet, har jag svängt min diet. Jag kör mycket mer kolhydrater. Jag undviker linolsyra (det enda som jag är smått rigid med) och jag undviker olösliga fibrer och antinutrienter. Jag gör en hel del undantag när jag blir bjuden eller det är kalas. Inte med linolsyra, men med mjukare regler som ”helst inget spannmål” eller att lite antinutrienter inte är så farligt en dag. Jag har ju inga regelrätta allergier eller intoleranser. Har man det, måste man såklart undvika det man inte tål.

Jag vet också att för att återställa den ämnesomsättning man sänkt mer och mer genom lowcarb och för lite kcal (man blir inte alltid mager av det, man kan bli tröttare i stället, och vissa kan t.o.m. ha svårt att tappa vikt, så det är inte helt lätt för alla att upptäcka att man äter för lite), så måste man ofta väga lite mer. Man måste signalera till kroppen att ”här råder inga svälttider – skruva upp ämnesomsättningen”. Så nu har jag kämpat mig till några kilon (det är inte kämpigt att äta i sig, mer att acceptera lite mer vikt, trots att den inte är särskilt hög på någpot sätt alls, bara jämfört med innan).

Jag vill avsluta med att citera en av mina nya ”gurus” (om man nu ska säga så, jag följer dem inte till punkt och pricka, eller jo, nedanstående följer jag till punkt och pricka), Danny Roddy:

However, it quickly became clear that the ones who had the most success were not the ones that headed my advice most closely, but rather were active in the process of demystifying their own problems:

– Using a realistic view of the organism
– Collecting data
– And engaging in rational evidence-based self-experimentation.

Glöm det inte!

Om man letar och funderar

Om man letar, analyserar, tänker kritiskt o.s.v. så kommer man – bli ganska förvirrad faktiskt. Idag finns många sanningar som vi tar för givna. Vi ”vet” att lowcarb är bra, vi ”vet” att massor av grönt är bra. De som inte äter lowcarb ”vet” att fullkorn är bra.

Är detta sant? Eller är det olika trender som blir populära? Går vi på saker nu, liksom på 80-talet med ägg och mättat fett? (Ja, en del tror ju faktiskt än på det, särskilt att mättat fett skulle vara farligt).

När jag bara verkade bli sämre av olika dieter, ofta med en inledande positiv fas, så var jag ju tvungen att börja tänka själv. Något blir inte sant för att tillräckligt många upprepar det, eller för att vissa mår bra i längden på en viss diet, eller för att någon är inne i förstafasen där så många faktiskt mår bra innan det börjar gå utför.

Jag börjar tro, men vet inte, att fiskolja, lowcarb, trendiga oljor med ”bra omega6/omega3-ratio”, maxat ätande av kokos (som jag visserligen tror är bra mat), ”vetande” att mejeri är totalt kass och att evolutionen avstannade helt för 15 000 år sedan (inte lång tid har gått sedan vi blev bönder, men evolutionen avstannar inte helt – frågan är bara vad som kan ha ändrats och om det gjort det, och hur mycket epigenetik spelar in), kanske är ”sanningar” som finns där för att de upprepats. Kanske de inte är så mycket mer sanna än 80-talets ”sanna” trender om fett och ägg.

För att klargöra: jag misstror ingen som ex ätit LCHF i 6 år och mår helt bra. Lyssna på er kropp. Oavsett den mår bra eller dåligt av en kost. Var sensitiv och sann. Mår du verkligen bra? Är du aldrig lite väl trött i förhållande till vad du borde? Har du ingen värk som är större än den borde? Utslag av något slag (alla möjliga från allergier och histaminreaktioner, till acne, rosacea och herpes)? Håravfall som skylls på ”die off” eller ålder? Äter färre kcal för att behålla vikten? Eller helt enkelt inte känner för att äta mer än mindre kcal än normalt? Några som helst problem med menscykeln (oregelbunden, för kraftig, för sparsam, svårt att bli gravid, PCO(S), PMS, mensvärk o.s.v.)? Torra slemhinnor? För lös eller hård mage? T.o.m. manligt håravfall har satts i samband med västerländsk kost enligt Danny Roddys ”Hair like a fox”.

Ja, har man något problem alls, så bör en omläggning av kosten påverka i positiv riktning, samt inte ge andra symptom som visar på att någon obalans uppstår av den nya kosten.

Just nu i min skarv och övergång till nya tankebanor, känner jag mig själv förvirrad. Vem ska man tro på? Dessbättre verkar det nya jag mer och mer övergår till, fungera på mig, passa mig bättre, samt inte innehålla en massa ”men vad, hur gick det ihop”, ”så kan det väl inte vara om h*n skrev det där andra förut”, ”men, om det är si, hur kan det andra vara så?”. Framför allt gillar jag studier som är helt oberoende. Inte av företag, utan oberoende av diet. Där man inte som lowcarbare, tallriksmodellare eller vegan analyserar studier som passar det man vill få fram och redan har bestämt sig för, utan analyserar studier för att hitta vilken röd tråd som ska ligga till grund för hur man vill äta, träna, leva. Och är öppen för att det kan vara vad som helst.

Det ”nya” för mig, har alltså få röda trådar. Det finns ingen tvingande diet, det finns inga kraftiga restriktioner och psykiskt mående av ätande spelar en roll.

Jag har det senaste läst en hel del om grönsaker (framför allt växt och blad, inte frukterna och rötterna som ju inte skyddas på samma sätt) och fett, som går emot det mesta man ”vet” idag. Men – som ni själva kan se om ni följer mina länkar, så finns det gott om referenser, fler än de som upprepar ”sanningar” som ”alla vet” men som faktiskt inte är mer sanna för att de upprepas. Och det finns anledningar till att man har velat styra in ”sanningen” åt vissa håll. Det har gagnat olika grupper på olika sätt, men en stor del har industrin gagnats ekonomiskt, vad gäller vegetabiliska fetter.

Läs om grönsaker här: Vegetables, etc.—Who Defines Food?
Läs om vegetabiliska fetter här: Unsaturated Vegetable Oils: Toxic
Och läs om fiskolja här: The Great Fish Oil Experiment

Alla dessa skrivna av Ray Peat, men det finns flera som diskuterar i liknande banor, bl.a. Matt Stone (författaren av Eat for Heat), Danny Roddy (författaren av Hair lik a fox) m.fl. De är läsvärda, oavsett man håller med eller ej. Jag hoppas ni står ut att läsa hela av alla tre. Det är alltid bra att veta att man känner om man håller med eller ej, om man får nya input, om ens egna teorier verkar hålla o.s.v. Oavsett hur man tror (jag läste ofta förr hundböcker av de jag tyckte hade helt fel, just för att få mer input till hur jag ville göra och tänka i stället) som ger det något när folk som tänker själva delger sina teorier så i detalj som är gjort här.

Är vi öppna för att ta in och vara kritiska? Många jag diskuterar med, viftar bort alla andra åsikter än det trendiga eller de åsikter som passar för den dietgrupp man ingår i, eftersom ”alla vet” att ex fisk/probiotika/gröna smoothies är bra bättre bäst och socker av alla slag, även frukt är dåligt sämre sämst. Men är vi öppna nog att tänka om, ifrågasätta? Upptäcker man att det man läser faktiskt verkar fel, så fortsätter man såklart med sitt.

Precis som jag framhöll att den som mår bra på sin diet, på riktigt, såklart ska fortsätta med den, lika gärna vill jag påpeka att det här, för mig nya, inte innebär att jag gör en volt och gör motsatsen till något. Då gör man samma misstag igen, d.v.s. om pendeln slår för mycket åt ena hållet, så åker man med till andra ytterläget.

Och kanske, vilket jag starkt börjar misstänka, så hamnar jag i samma läge som med hunderiet för många år sedan: efter en massa utbildning kom jag fram till att inte vara så komplicerad. För det första: glöm rang (på det sätt vi tänker oss den) och idiotier som faktiskt inte hör hemma vad vi numer vet om hunddjur, tänk förtroende och vänskap och på vad som är viktigt i relationen och som regler att hålla på. Allt kokades ned till ett relativt enkelt grundkoncept (som såklart kunde byggas ut enormt om man ville, men för den som inte ville tänka på allt, behövde det inte vara så komplicerat).

Kanske blir det liknande nu. Det känns mer och mer som att rena råvaror och oprocessat är det viktigaste, ihop med minskande av linolsyra (som verkar vara det enda som man faktiskt bör vara riktigt restriktiv med) och moderat intag av sådant som anses särskilt hälsosamt, typ fiskolja, bladgrönt, fullkorn eller whatever. Är något potent, så är det. Ta det lugnt.

Ett problem som jag upptäckt, är förstås att det finns ju linolsyra i överskott överallt. Sedan ca 100 år har det ökat enormt. Vad kunde man göra med alla fröer som blev över i industrin, överskott av majs m.m.? Jo, oljor. Och att framhålla dem som hälsosamma var ju smart. Men vi har blivit mindre och mindre hälsosamma under den här tiden. I de länder där dessa oljor intar. Där djuren vi äter får mat som gör deras fetter fulla av linolsyra också. Så för mig blir det mer och mer räksallad med gräddfil ute. Eller greksallad med feta och oliver, med gräddfil eller yoghurtdressing. Eller såklart lamm utan stekfett eller med smör, liksom dito fisk. Nöt känns ok, men fläsk har väldigt förändrat fett nu för tiden när de matas med baljväxter och spannmål i stället för vanliga matrester. Djuren mår inte bättre än vi gör av att äta fel kost.

Jag är dålig på att ange källor, men uppmanar er att googla. Läs gärna böcker av Matt Stone, Danny Roddy, Ray Peat, och fundera över hur det går ihop med det ”alla vet”. De har mängder av källor, till skillnad från mig som bara hänvisar till dessa tre.

Och ni får gärna kommentera med vad ni tycker. Jag är inte stängd för något. Det är viktigt för mig att få grepp på vad jag ska tycka om ex bladgrönt och fisk. Äta mycket, lite eller ”normalt”? Jag gissar det senare. Faktum är ändå att just bladgrönt innehåller få kcal, en indikation på att man inte ätit massor av det, utan sökt sig till mer kcal-stinn föda som ger mer än det kostar. Så gör ju alla djur. Äter det som ger mest i förhållande till arbete. Och fisk, fet fisk äts inte mycket förutom i norr där de finns. Inte där människan har sitt ursprung. Där äts i stället den omega 3 som finns naturligt i gräsbetande djur.

Hur gör jag nu?

Efter att ha varit med om ett turbulent år, där GAPS först läkte och sedan skadade mig, där paleo först gjorde det bättre, men sedan blev helt fel, där jag gick ned på lowcarb, mådde bättre först, men sedan fick sänkt metabolism och började tappa hår.

Jag har varit restriktiv på olika sätt, mått bättre först, men sedan dåligt. Att vara restriktiv innebär nästan alltid att man också blir ännu mer känslig (givetvis, har man svår intolerans eller allergi, så måste man ju låta bli att äta det man inte klarar) mot det man undvikit.

Efter att jag blev dålig på GAPS, har jag funderat mer och mer men inte haft en klar linje i hur jag lite halvt undermedvetet tänkt.

Sedan trillade jag över Matt Stones böcker av en slump, samt läste Chris Kresser. De redovisade fall efter fall som var exakt som jag (inte exakt samma i varje punkt, utan att de mått bättre först och sedan blivit sjukare och sjukare).

Så nu vet jag vad jag anser, klart och tydligt: SLUTA DIETA. Inte vara så restriktiv mer än möjligtvis i en inledande läkande period, sedan: ”ät för sjutton, sluta sänkt ämnesomsättningen!”

Alla restriktiva dieter, vegankost, LCHF, lågfett, restriktiva former av paleo, GAPS o.s.v. sänker på sikt metabolismen, och skapar problem med de födoämnen man utesluter.

Så nu är min fundering: vad gör jag med min blogg? Jag kan inte längre stå för den restriktiva GAPS mer än som en kortare fas möjligtvis. Inte heller kan jag ALLS stå för vissa extrema GAPS-råd, som högt intag av lök och vitlök m.m. Lavemang och 2 lite buljong per dag, kan skapa rejäla obalanser i natrium och kalium så 4 måltider buljong per dag rekommenderar jag inte mer än högst några dagar.

Jag vill gärna fortsätta skriva mer i den stil jag haft det senaste, om bra mat, om nyheter om metabolism och sjukdom relaterat till kost. Om rätt tillagningssätt och födoämnen man faktisk KAN utesluta där det finns fullgoda andra råvaror att äta i stället. De namn på ätandet jag står för mer, ligger någonstans mellan normalfördelad paleo och WAPF. Inte så restriktiv som paleo, men inte så tillåtande för baljväxter och spannmål som WAPF.

Tja, hur gör man? Synd att radera allt gammalt. Och hela strukturen är uppbyggd efter GAPS och extrema dieter.