Att prova tillskott, naturpreparat och dieter hur som helst.

Ibland blir jag skrämd av vad folk skriver. De hör ett tips om att något ”är bra för oss med hypo” eller ”ett måste när man är stressad eller utbränd”.

Jag har själv varit sådan. Testat både det ena och det andra, ibland i rejält höga doser, ibland bara med dåliga effekter eller hål i plånboken.

Många tror att eftersom det inte finns några listor likt de i FASS, över biverkningar, så har naturpreparat färre eller inga biverkningar än läkemedel. Eller så tror man det felaktiga ”naturligt är inte farligt”, men tänk då på digitalis och andra starka mediciner. Oftast handlar det om att det just inte finns studier på biverkningar, eller att preparatet är svagt. Men ett preparat som t.ex. höjer serotonin, kan, precis som vanliga mediciner som höjer serotonin, orsaka serotonergt syndrom vid tillräckligt hög dos.

Nu var det kanske inte biverkningar jag tänkte fokusera på, utan på att man bör ändra inställning och vad man kan göra.

Några exempel:
– D-vitamin kan man ta upp till 10 000 IE per dag utan problem. Jag åt 5 000 IE per dag och fick toxiska 350 nmol i blodet enligt test. Man bör inte ligga över 250 eller om det var 275. Som optimal nivå (labreferenserna är superlåga, under det som anses optimalt, så dem jämför jag inte med). Så höga nivåer kan ge för högt upptag av kalcium, som sedan inte kan lotsas rätt, utan ge förkalkningar i mjukdelar.

– Äta för mycket lök. Lök, även vitlök, innehåller allicin. Detta ämne ger en speciell anemi hos djur. Livshotande. Många inser inte att vi bara hanterar allicin bättre. Vi får samma anemi och vi är känsliga, eller följer råd om att äta mycket lök (t.ex. de mängder det kan bli om man äter GAPS-diet).

– Detoxande leror och preparat. Jag vet inte varför, men vissa kan påverka benmärgen så att man drabbas av en annan slags anemi där alla blodkroppar sänks. Kanske preparatet i sig självt, eller om lagrade gifter släpps fria. Var försiktiga med sådant som kallas detox. Effekterna som vi tror är die off eller utrensning, är ibland bara kroppens reaktion på något som är ytterligare belastande.

– Gurkmeja eller det gula ämnen kurkumin (curcumin). Detta sägs vara antiinflammatoriskt. Och de må vara så, men det kelerar också järn och koppar. Den som äter detta under lång tid, riskerar att drabbas av järnbrist eller mineralobalanser. Curcumin finns som verksamt ämne i mediciner/preparat som tas vid hemokromatos (för mycket järn, kroppen gör sig inte av med det).

– Niacin, nikotinsyra, d.v.s. inte nikontinamid. Flushen beror på prostaglandiner av typ 2 (de inflammatoriska) så man kan faktiskt fundera över hur nyttigt det kan vara. Jag tog en kur på en nivå som gav en flush. 2-3 gånger per dag. Det blev inte megadoser (inte ens halvvägs mot de högsta terapeutiska doserna). Niacin sägs ju ”bara vara B-vitamin som kissas ut = ofarligt”, men jag blev irriterad, argsint, röda svullna ögon dygnet runt, kände mig som om jag hade influensa, och fick kommentarer av de flesta om hur sjuk jag såg ut. Naturligtvis fick jag inga som helst goda effekter.

– Lakrits. Detta förordas friskt vid lågt kortisol, utbrändhet o.s.v. Anledningen är att det innehåller glycyrrhizinsyra som funkar som aldosteron, och höjer natrium men sänker kalium. Detta leder också till höjt blodtryck. Det kan vara ett bra preparat, om man vet att man behöver just den effekten,m samt följer via blodprov vad som händer. Men det finns folk som INTE behövde sänka sitt kalium, och vissa hamnar på akuten, i allra värsta fall med hjärtpåverkan och hjärtstopp.

– Lavemang, med kaffe, salt, eller utan. Inom GAPS t.ex. förordas lavemang. Lavemang spolar ut elektrolyter och kommer att påverka elektrolytbalansen. I allra värsta fall med hjärtpåverkan (det handlar om natrium och kalium igen).

– Naturliga medel som hjälper tarmen. Nej, det är inte bara laxoberal & c:o som ger beroende eller elektrolytobalanser. Allt som får tarmen att jobba mer, kommer på sikt att göra den mer beroende av att få hjälp med det. Ganska logiskt egentligen, eftrsom en tarm som ”vill” jobba sakta, kommer att slappa ännu mer om något sätter mer fart på den. Man blir beroende av preparatet. Och allt som funkar genom att dra vätska till tarmen, som Mg-oxid, riskerar att dränera oss på kalium.

– Alla vitaminer som ”kissas ut” tros vara ofarliga, men dels kan höga doser belasta njurarna, och dels kan man få konstant för höga värden då kroppen inte hinner göra sig av med ämnena. På samma sätt som att allt för högt vattenintag inte är bra trots att vatten är ofarligt och kissas ut.

– Adaptogener. De sägs boosta binjurarna utan att göra det minsta av det som koffein gör. Hur vet vi det? Det kanske är sant? Men jag har bara hört det av ”folk”. Typiskt en grej som många tar och tror en massa om. Gör man så, så chansar man. Jag vet inte om det är farliga saker, och det är inte ens säkert att koffein är farligt, så kanske spelar det ingen roll, men är det potenta tillskott, så bör man veta mer än att folk i FB-grupper rekommenderar.

– Att inte kolla former på ämnena. Vissa former är overksamma eller rent av skadliga. På samma sätt som bioidentiskt progesteron är cancerskyddande, men gestagen är motsatsen.

– Vissa ämnen ska inte tas ihop. De kan i bästa fall ta ut varandra, i sämsta fall slå sig ihop till något skadligt.

– Att hoppa på diverser dieter utan en tanke. Man hör att fett är dåligt vid reflux, att kolhydrater är dåligt vid reflux, att whole food funkar på diabetes, att lowcarb funkar, att vegankost funkar o.s.v. Men varför funkar de, och är det då något för min situation? Vissa dieter kan motverka, verka bra först men inte sedan, passa ena men inte andra.

– Att äta väldigt mycket av någon råvara, men inte ha hela bilden klar. Vissa saker verkar nyttiga, men innehåller antinutrienter som är ganska kraftfulla. Inte så få personer har ätit sig sjuka genom att överdriva intag av råa kålväxter, råa gröna blad, fullkorn i mängder utan att känna till hur man hanterar fytinsyra, för mycket protein, för snedvriden makronutrientbalans (protetin/kolhydrater/fett), för mycket eller för lite av enskilda aminosyror eller fettsyror p.g.a. högt eller lågt intag av något. För mycket eller för lite salt eller vatten, där man går efter råd i stället för efter kroppens signaler. För mycket rått eller för lite.

Listan kan göras lång. Man inser att man behöver ha mycket kunskap innan man provar diverse saker.

Jag säger inte att man INTE ska ta tillskott. Jag tar själv en del tillskott. Men man bör veta om man verkligen behöver och vad man ska välja. Man bör INTE köpa för att någon tipsar om att ”detta funkar för mig” eller ”alla med X måste ta detta”. Däremot kan man såklart kolla upp om det kan vara något vettigt.

För att kolla, brukar jag först googla rent allmänt om ett ämne eller tillskott. Jag kollar vad det brukar användas för, och när man brukar behöva det. Sedan googlar jag på det ihop med det tillstånd jag vill häva eller behandla. Verkar det vara vanligt och fungera? Verkar folk prata om fallgropar eller är det kanske ett preparat som de ”bara tar” men inte vet om det funkar – och det enda de får är ett stort hål i plånboken? Sedan googlar jag också preparatet ihop med ”side effects” eller liknande, samt ihop med sådant som jag själv vet att jag ligger dåligt till på (som ämnesomsättning/hypo, järnbrist, håravfall där jag såklart inte vill återvända till problemen).

Jag kan också berätta att jag alltid googlar lika noga med läkemedel. Jag är inte en person som hyllar läkemedel precis, utan tar bara om jag verkligen måste.

Att jag kom på att skriva det här inlägget, är för att jag hela tiden ser hur folk börjar med preparat, ofta höga doser, för att de fått något tips. Antingen av andra som tycker att ”det funkar på mig” eller från folk som säger sig vara (eller ger intryck av att vara) något slags näringsterapeuter.

Förut var jag alltså sådan själv. Med tillskott, dieter – även med läkemedel där jag provat en massa saker och råkat illa ut. Man måste faktiskt inte ta emot läkemedel för alla åkommor. Fråga läkaren om det går att läka ut själv, om det finns alternativ, kolla (googla) om det verkar finnas kostförändringar eller råd om kost som kan bota eller lindra. (Och ja, man bör vara lika skeptisk till kostråd, googla googla googla allt, noga.)

Största problemet för mig och kosttillskott har kanske inte varit att de ibland varit skadliga, utan det enorma hål i min plånbok som de skapat. Verkningslösa tabletter som i stort sett varit som att stoppa i sig kapslar med tillsatser.

Jag äter som sagt en del tillskott än, några som jag misstänker behov av, och där jag minutiöst kollat former på ämnena, tillsatser, tillverkarnas rykte o.s.v.

Järn: köttfaktor, hemjärn, vegetabilier och järn

Det låter ju enkelt: har du järnbrist, ät något med mycket järn eller köp ett tillskott.

Enkelt är ju aldrig något, och här finns en uppsjö parametrar som vänder uppochned på allt man tror och lär sig.

Vid GAPS har man oftast svårt att ta upp många vitaminer och mineraler. Vidare anses det inom både GAPS, WAPF och Paleo att man ska inta så få tillskott som möjligt. Det mesta ska komma via maten. Och det är ju självklart sant. Men ibland måste vi ta tillskott. Ibland p.g.a. dåligt upptag just nu (eller om det blivit kroniskt), ibland p.g.a. andra faktorer som gör att vi inte får till oss det vi stoppar i oss, eller för att vi inte kan äta viss föda p.g.a. intoleranser och liknande. Stress och sjukdom kan också kräva ovanligt höga doser av vissa ämnen.

Järn är viktigt, och, enligt mig, så bör man se till att få upp värdena. Det är något som går alldeles utmärkt om man gör rätt, även vid GAPS om jag ska tro min egen kropp. Och gör man rätt, ska man dessutom slippa magproblem.

Olika sorters järn

Järn finns i olika sorter. Jag ska gå in på det rätt lätt, inte komma med kemilektioner.

För mig har det huvudsakligen handlat om två kategorier: hemjärn och icke hemjärn. Hemjärn finns i animalier, i rött kött, lever, blod o.s.v. Det är lättast att ta upp. Vill man köpa som kosttillskott, så finns det där också.

Icke hemjärn verkar finnas i flera varianter, jonform, tvåvärt, trevärt. Läkemedel med järn är ofta två- eller trevärda och kända för att skapa magtrubbel. Hemjärnet har mycket högre upptag än icke hemjärn. Enligt Kurera.se: Blodbundet järn har ett upptag på mellan 20–30 procent och icke blodbundet järn endast 1–3 procent. Blodbundet järn är alltså hemjärn.

I vegetabilier finns också icke hemjärn, och där är problemet att växters mineraler binds hårt till av olika ämnen som oxalsyra eller fytinsyra. Dessa ämnen kallas ofta antinutrienter just p.g.a. att de binder så hårt. De kan t.o.m. binda mer av mineraler från annan mat, i tarmen, och föra med ut. Summan blir att man blir av med mineraler. Därför är det viktigt att preparera vegetabilier på rätt sätt (mer om det i något annat inlägg som får komma senare).

För att undvika magproblem och för ökat upptag, rekommenderas ofta ”något surt”. Det stämmer, delvis. När man äter järn från vegetabilier, eller järn från medicin som Duroferon, kommer C-vitamin – ”något surt”, att hjälpa till att omvandla icke hemjärn till hemjärn, som sedan lättare tas upp.

För hemjärn gäller följaktligen inte ”ät något surt”, eftersom det redan är hemjärn. I stället går det att öka upptaget på andra sätt. I slutet av 60-talet upptäckte en grupp forskare att upptaget av hemjärn ökade av muskelkött. Man visste inte riktigt varför. Detta kallas ”köttfaktorn” och är något jag är noga med. Äter jag blodmat eller lever, så tar jag alltid lite muskelkött till. Skaldjur eller vanligt kött. 30-50 gram brukar jag ha. Musslor går bra, men tänk på att det är rätt liten del som faktiskt är muskel i den. Möjligtvis har den bland alla inälvor glatt muskulatur, som jag inte vet gäller som köttfaktor. Annars är det ju bara den stora stängarmuskeln man ser som vanlig muskel.

Enligt Kurera.se igen, så finns det även i animalier en rätt stor andel icke hemjärn, så det kanske är vettigt att ändå äta ”något surt” till.

Kolla gärna Kurera.ses info om järn som jag länkar till ovan. De har mycket information om alla vitaminer och mineraler, och skriver på ett sätt som inte verkar vego-, LCHF-, eller whatever-vinklat. Känns ganska objektiva.

Lite om mig och min järnbrist

Jag lider av järnbrist – eller har gjort. Eftersom jag behöver rätt extrema doser varje dag, antar min läkare att min tarm inte tar upp järnet effektivt. Han tror, som jag, att min tarm troligen är skadad. Jag har ju haft otaliga anorektiska episoder, och blivit sämre för varje omgång. Svält skadar tarmen…

Jag började äta tillskott. Först tänkte jag inte så mycket, utan köpte bara. Gick på mängden, så Blutsaft köpte jag inte. Senare testade jag Blutsaft ändå, då den rekommenderades. Det är järnglukonat i, inte särskilt bra som järnkälla, och dessutom tillsatt. De flesta tror nog att Blutsaft innehåller järn från sina naturliga ingredienser, men så är det alltså inte.

Jag fick aldrig upp värdena, och köpte då hemjärn i stället. Åt 100 mg per dag, vilket kostade alldeles för mycket. Järnet låg kvar på samma nivå. Ferritinet på nedersta gränsen, HB likaså, fritt järn – nedre gränsen.

Träffade min nya läkare, som till skillnad från vanliga läkare, inte tycker att man ska gå runt med värden ”på nedersta gränsen” samtidigt som man har symptom. Han ville ha upp mig på optimala värden och se vad som hände. Så jag fick Duroferon utskrivet. 100 mg per dag. Jag tog det tillsamman med sura saker och C-vitaminer (vanlig askorbinsyra ihop med flavonoider, inget buffrat). Järnet sköt i höjden, trots att det inte var hemjärn, och några magproblem hade jag inte, trots kroniskt hård mage (troligen eftersom jag åt C-vitamin till). Efter ett rätt kort tag, hade jag optimala värden.

Jag gillar nu inte tillskott, och kom på att söka efter järnrik mat. BLOD – det är det bästa. Lever sedan. Lever innehålelr vitaminer i mängder, och för att få i mig det järn jag behövde, krävdes lite väl mycket lever med tanke på A-vitaminöverdoser, så jag valde att äta mest blod, och äta lever två gånger i veckan.

Det har nu visat sig att mina optimala värden håller i sig, och jag är helt fri från tillskott.

Något ont i magen har jag inte haft av något tillskott alls, och då är jag ändå mycket känslig för förstoppning och alltid hård i magen. Antagligen beror avsaknaden av problem på att jag alltid tog C-vitamin till och kombinerade rätt.

När jag blir frisk från GAPS, hoppas jag kunna sluta med allt blod. Det går nämligen inte att få tag på KRAV-märkt, och det är oftast citronsyra i det. Lever däremot, kommer jag fortsätta med två gånger per vecka, kanske tre. Hittar jag KRAV-märkt blod utan citronsyra, så blir det självklart en och annan rätt med blod. Finns mycket gott man kan göra.